Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
914
kan sju kunde hon aldrig komma, så
länge räckte arbetet i ateliern. Och när
inte pappa arbetade, måste mamma
sy så mycket mer, det hade hon
förklarat för Mina. Och nu hände det
mycket sällan, att pappa tog något
arbete, det kunde vara någon lossning
nere i Stadsgården, men då blef det
bara mycket värre. För då fick han
pengar att supa sig full för, när han
kom hem hade han ändå aldrig ett
öre öfver, och då slog han mamma.
Mina ryste, när hon tänkte på hur
han sparkade mamma en gång, därför
att hon varit ”otrogen”’.
Hvad detta ord betydde, hade Mina
aldrig brytt sig om att reflektera öfver,
för när pappa var full, visste han ändå
inte hvad han sade.
Men nu kunde det hända, att han
inte visade sig hemma på en hel vecka.
Då blef mamma alldeles som förändrad.
Hennes ansikte blef så lugnt och klart,
och hon for inte samman hvar gång
någon tog i dörren.
På grund af, att mamma inte kunde
komma tidigare, fick Mina vara uppe
till nio om kvällarna. Och det var det
roligaste hon visste. Oftast spelade de
tiddlewinks på en filt, eller också de
löjliga familjerna. Ibland läste farbror
Morin högt ur böcker, som handlade
om mycket fina mänskor, furstinnor,
markiser och grefvar. Så fina mänskor
funnos icke nu för tiden: de gingo i
sidenbyxor och värja och sade aldrig
någon annan svordom än : på min ära!
Under tiden knäckte mamma och Mina
nötter tillsammans.
Så trefligt hade de aldrig haft det,
och Mina skulle bara velat, att mamma
också flyttat till dem. Men det vågade
hon aldrig säga, ehuru hon var viss
om, att farbror Morin höll af mamma
ARTUR MÖLLER
också. Ofvanför sin säng hade han
hängt en tafla med grön ram, som såg
ut som ett porträtt af henne. Det stod
visserligen Beatrice under, men det .
bleka ansiktet var alldeles likt mammas.
En kväll kom hon inte förrän
klockan led mot nio. Hennes handleder
skakade, och hon hade ett otäckt
blåmärke under vänstra ögat. Mina
förstod, att pappa kommit hem. Men ingen
af dem sade någonting om det. Farbror
Morin var blek och allvarlig, men han
tog fram sin bok och läste högt för
dem som vanligt, tills det blef sängdags
för Mina.
Sedan mamma läst aftonbön med
henne, brukade hon alltid strax ta
afsked af farbror Morin och gå hem.
Men i kväll hörde Mina, att de satte
sig ner i yttre rummet. Hon blef strax
nyfiken. Nu skall jag låtsas sofva,
tänkte hon, så får jag höra hvad de
säga.
Denna plan slog icke heller fel. När
lugna och djupa andetag inne från
Minas budoar förkunnat, att hon låg
i Sömnens armar, hörde hon farbror
Morin säga:
”Men inser Lena inte, att den enda
lösningen är skilsmässa.”
Skilsmässa! Hvad det lät fint, det
brukades ju bara bland de rika, tänkte
Mina. Inte kunde väl mamma göra
skilsmässa! — Hvarför svarade hon
ingenting ?
Då var det väl meningen, att hon
skulle gifta sig med farbror Morin.
Mina hänrycktes af denna tanke. Då
skulle mamma flytta till dem, och Mina
skulle få farbror till pappa i stället för
pappa.
Men så hörde hon mamma säga,
med låg röst:
”Han går aldrig in på det.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
