Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICNA
TAFLOR UR ETT MÄNNISKOLIF.
ar ELSA LINDBERG-DOVLETTE.
(Forts.)
ör en tid tillbaka en gammal gåta i Stockholm och där bodde de förunderligaste
män
Det fanns
niskor. —fPucke ggen Pim, som var urmakare och "fioldoktor"; gubbarne Jakob och Jonatan med deras
barska hushållsfru tant Malvina; slaktar Bengts hustru, som handlade med korf, men gömde på ett
«plått rum’", där hon hvilade sina tankar från mat; "Stöfvelkungen", som hade stöflar b t tak och i
källare; fröknarna Pappersknif’, två blyga gamla systrar, som äå]de en liten pappershandel
och"Kattjungfrun’", som bodde på vinden och om kvällarna satte ut mat åt gatans hemlösa kattor. Alla dessa
enades i sitt kärleksfulla intresse för Pims lilla systerdotter Viola, eller Fiola, som hon kallades, därför
att hon spelade fiol. Hon ägde nämligen förmdga att spela fram just det, som hvar och en mest
längtade efter. Och därför lät också gubben Jakob henne ibland spela på sin dyrbara fiol, som efter den
ryktbare instrumentmakaren kalladgea "Guanerius". Och Fiola fattade en stor kärlek till det ädla
instrumentet. För att vidare utbilda sig profvade hon in i Konservatorium och blef först antagen till
aspirant, sedan till elev. På det att hon skulle kunna resa ut och studera till Paris, samlade man ihop
pengar och sedan hon gifvit en konsert, reste hon, följd af den gamla gatans alla förmaningar att
arbeta duktigt. Men vid swm återkomst insåg hon snart, att hon ej hade någon framtid här hemma. Och
sedan hon fått ett bref från Petersburg, reste hon för att pröfva sin konst i främmande land. Under
resan till Petersburg träffar hon en musikkritiker, doktor von Wullt, som lofvar att hjälpa henne fram
i den stora främmande staden. Hon hyr i Petersburg ett litet rum hos ett par gamla tyska fröknar,
som bo vid Moika-kanalen bakom en stor gård. Men fastän hon genom en generalska Muloff får
tillfälle att spela inför en rysk hofdam, slår hon ej an därför att hon saknar elegans i sitt uppträdande.
En kväll sitter hon och längtar ut till storstadens nöjen, då kommer doktor von Wullt och hemtar
henne ut till en trojkafärd.
SEXTONDE KAPITLET.
”DEN VAKANDE NATTEN”’.
Impressarion sitter bekvämt i
trojkan och tager upp stor plats —
välmående liksom sjunken in i sin fetmas
maklighet. Han har det bra och lagom
på allt sätt. Alldeles som den bör ha
det, hvilken vet med sig själf, att han
ej behöfver vara artig mot någon. Ty
han är van att hafva stor makt öfver
många.
Hans litet utstående ögon med den
glasartade och ändock skarpa blicken
äga en öfvad förmåga att värdera folk
efter deras mått att kunna inbringa
pengar. De långa mustascherna, som
ringla sig i hvar sin lock öfver hans
bleka kind, smekas ofta varsamt af den
hvita, välvårdade handen. Och då
blixtrar en stor diamant kallt och
präktigt.
Det enda, som verkar störande i
all denna koncentrerade välmåga, är
den trånga, alldeles för höga
stärkkragen. Ty för hvar gång han vänder
hufvudet, flöda hakpartiets mjuka
volymer ut ur kragens samlande krets.
Och så blir det en stor möda igen för
de spetsigt uppstående snibbarna att
få allt detta flödande, formlösa åter
fångadt inom deras trångt afmätta
område.
Han har bredvid sig en dam i stor,
dyrbar sammetspäls. Hon talar nervöst
och oroligt om något, som aldrig blef
af. Och hennes cinnoberröda mun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
