Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
diamantringars äkthet, trädde Fiola ut
ur ”Tante Mienes” dygdefulla kappas
hägn. Doktor von Wullt ryckte
häftigt det tjocka höljet från hennes fina
axlar. Hon såg sig själf i spegeln
framför sig likt en flicka, hon knappt
kände. Så röda voro hennes läppar
och så glänsande hennes ögon. Hon
tryckte händerna mot sina kinder —
och de brände.
Då såg hon i spegeln, tätt bakom
sitt ansikte, ett annat — stort och blekt,
med feta, slappa kinder. — Det var
impressarions. Hon mötte hans blick
i spegeln! Den var mätande och
vägande liksom dens, som förstår värdet
och kan beräkna.
Hon blef blossande röd. — Det var
ju ej blott för sitt eget nöje, hon var
här i natt. Just dessa timmar måste
hon utnyttja, på dem berodde kanske
hennes framtid. Hon vände sig om
mot impressarion och hela hennes
ansikte strålade. Men doktor von Wullt,
som stod tätt invid henne, lade märke
till att hennes läppar darrade — — —
Stämningen har redan varit så högt
uppjagad under supén, hvars rester
just nu bäras ut med alla tömda
buteljer och krossade glas, att man börjar
sjunka öfver i slapphet. Det behöfves
något nu, som hetsar och kommer de
domnade nerverna att vibrera.
En af gästerna ligger ren
sammanfallen på divanen och sofver. Men
impressarion kastar med öfverdådig gest
en champagnebutelj mot spegelns
koppärriga glas och ropar högt och
myndigt, så att det skallar — — —
”Zigenerskor! Zigenerskor in! — — —"
Och de komma — —
Man hör deras springande fötter
i den långa, tomma korridoren. Och
931
man hör guitarrens fnittrande,
knäppande ackorder på afstånd. Det är en
hel hord af svarthåriga varelser, som
myllra in, när dörren öppnas. De taga
helt upp den lilla plats, som finnes kvar
i rummet. Trästolarna ordnas hastigt
och vandt i rader. Kjolar rassla. En
guitarr, Som stötts emot någonstans, ger
ifrån sig en lång, sjungande tonvåg. —
Kvinnorna sätta sig främst, de
vackraste närmast — i andra raden de fula
och gamla med ansikten bruna likt
blomsterkrukor. Bakom stolarna stå
männen. — En mörk, grof bakgrund
— sluga hästbytare allesammans, som
visa hvitögat, hvar gång de sjunga ”om
kärlek” med sina svarta, tjocka
basröster. En och annan har en guitarr,
som lyser upp ur skymningen likt en
gul fläck.
Äkta diamanter blixtra i blått och
rödt färgspel på zigenerskornas bruna
fingrar. I deras öron, under det mörka
håret blänka och skramla stora
metallringar. En spetsschal eller en boa
döljer hålen på armbågarna.
Körens anförare stiger fram med
sin guitarr. Han är senig och mager.
Och hans utbrunna, svarta ögon med
blodsprängda hvitor få en magnetisk,
befallande kraft, när de fånga in hela
kören med sin långa, mörka blick — —
Några ackorder på guitarrerna och så
börjar sången. Det är en zigenerska,
som sjunger solo. Kören
ackompanjerar och upprepar refrängen.
Hon är ej ens ung mer, hon,
solosångerskan. Man har ej alls lagt märke
till henne, när hon kom in med de
andra. Hon är klädd i en nött, svart,
nedskrynklad klänning, som ser ut,
som om den varit våt många gånger.
Med sitt lilla magra, bruna ansikte och
den ruggiga fjäderboan om halsen
lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
