Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Fiola. Allt — musik och tal och och
blickar, som byttes i detta lilla
rökfyllda rum, ägde nu för henne detta
skälfvande passionerade tempo.
På vacklande ben steg impressarion
upp. Hans bleka ansikte var rödt ända
öfver den kala pannan. Han tog fiolen
ur första violinistens hand och räckte
den åt Fiola — — "Spiele!?” sade
han, ”Spiele was potzdonnertausend !”
Men det underbara hände, att något
helt annat än hvad impressarion önskat
och Fiola ämnat kom i hennes fingrar
i detta ögonblick. Från ungrarns fiol
klingade nu ”Wieniawskis Legende”’,
men ej sådan, som Kristusögonen tydt
henne den i Newskikapellet. Den blef
förbytt till en kort och intensiv
kärlekssaga nu — en passion i breda, djupa
toner, och så i den djärft glidande
skalan all kärlekens berusning och
förintelse. Och den sista klagosucken,
mildrad af sordinen, blef nu trånad
efter det, som varit.
Fiola lägger själf märke till, hur
annorlunda än förr hon spelar. Ar
det den främmande fiolen, som blott
kan sjunga om passion eller är det
berusningen af vin och ord och blickar,
som förtrollat henne?
Allt under det att hon spelar, ser
hon dörren öppnas. Ett par herrar och
ett par damer stiga in och sluta sig till
sällskapet.
"Damerna äro i eleganta
aftontoaletter med dyrbara pälskragar öfver
blot-tade skuldror. De omringa genast
impressarion och doktor von Wullt och
hälsas af dem med närgången liflighet.
Den ene af herrarna var tydligen
väntad af sångerskan, ty de förglömma
helt och hållet de öfriga för hvarandra,
men den andra slår sig ner för sig själf
i rummets bortersta hörn. Och för
933
honom spelar Fiola, ty hans mörka
ögon vända ej bort från henne sin
forskande blick. — Hon spelar de
kompositioner, hon spelat förr så ofta, men
det underliga är, att de alla ljuda
annorlunda nu. Och hon vet ej om det är
ungrarns fiol, som blott kan tolka
passionen eller om det är hon själf, som
är förtrollad af den stora främmande
stadens vakande natt. Zarzyckis
mazurka rycker henne med sig i tumlande
tempo. Det är, som om hon måste
följa en hvirfvel, som ej släpper henne.
Det är, som om hon skulle sjunka ned
däri och förintas däraf. Och allt
under det att hon spelar, tänker hon — —
nu kan jag icke mer spela de lugna,
breda andante och den ädle
”Guanerius” förstår mig ej mer — — — —
Och på samma gång hon känner sitt
hjärta slå sprängande hårdt och vildt,
är det öfver henne som en saknad. Och
hon tänker : ”Är det detta man kallar
att lefva2” — — Men impressarion
klatschar sina breda händer mot
hvarann och ropar — — — ”Bravo!
Bravo! Liebchen! Komm hierher,
Liebchen! und lass mich mahl mit dir
sprechen — — —"”
Och Fiola går lydigt fram till
honom och slår sig ned på den lilla trånga
plats i den nedsutna soffan, han gifver
henne. — ”Nu gäller det,” tänker
hon inom sig själf — — ”I detta
ögonblick har jag min framtid i mina
händer — —"” Och hon minnes
generalskan v. Milloffs råd — — ”Vill du
göra karriär här, skall du ej gå
omkring likt en sömngångare och bara
tänka på fiolen. Du måste göra dig
älskvärd för folk och lära dig att ”taga
dem — — —"
Den store impressarion har knäppt
upp västen för värmens skull.
Krag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
