Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
936
I detsamma kommer
zigenarkörens anförare in och något vacklande
stiger impressarion upp för att betala.
”Ordnung in alles ins Geschäft und
in Liebe” — — — säger han.
— Fiola är fri. — Ingen märker,
att hon reser sig. Ingen märker, att
hon går sakta ut ur det lilla nedrökta
rummet. Impressarion prutar högt med
zigenaren.
Ute i korridoren ser hon tante
Mienes ”dygdefulla kappa”’, som
doktor von Wullt kallat den. Hon slår den
hastigt omkring sig och i dess hägn
känner hon sig åter vara denna lilla
allvarsamma, <plikttrogna = fiolflicka,
som ej känner till och förstår
karriärens krokvägar, utan endast arbetets
raka, mödosamma stig.
Hon söker sig på måfå ut genom
korridoren. En vaktmästare sitter och
sofver. Ett par herrar med hattarna
i nacken försöka att släpa mellan sig
en drucken kamrat. Två zigenerskor
gräla högt om ett par rubel. Ingen
hindrar henne. Men först när hon är
ute i tältporten, kommer hon att tänka
på, hur svårt det skall blifva för henne
att komma hem nu ensam i natten.
Där ute på den snöiga gården stå
flere trojkor och vänta. HKuskarna
prata tillsammans i sina långa, varma
pälsar, dricka glögg och vodka,” tills
deras skäggiga ansikten brinna i rödt.
Om hästarna ryker det som en hvit
ånga. — Flämtande bringa —
darrande ben. — Snedspringarna böja
sina trötta halsar i slapp båge, så att
hufvudet hänger ända ned mot
hofvarna. Men med sitt stramt uppsnörda
hufvud står trafvaren alltjämt med
sträckt hals, så att ådrorna spännas i
knutar. — Glömda på trojkans botten
ligga de varma, väfda täckena.
" Ryskt brännvin. – "" Rysk hyrkusk.
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
Det finnes ingen isvochik.”” Hon
står alldeles ensam i natten. Men hon
är ej orolig. Det är ingen skam och
ängslan hos henne nu som nyss där
inne i det lilla varma rummet. — Ty
öfver henne lysa himmelens alla
stjärnor.
Hon tager några steg i snön för
att gå. Hon tänker, kanske möter jag
en isvoschik på vägen. Och hon är ej
rädd i tante Mienes vida, skyddande
kappa. Hon känner sig glad, längtar
bara hem till ”Guanerius” och går
fort framåt — en försvinnande liten
varelse i det stora, vida snöfältet.
Men efter henne skyndar någon —
— — ”Mademoiselle, otä allez-vous
seule?”
Fiola vänder sig om. Det är han,
som impressarion kallade
”framtidskompositör”. Fiola möter frimodigt
hans forskande ögon — — — ”Hem, ”
säger hon, ”’jag vill hem.”
”C’est dangereux seul” och han
tillägger på sin mjuka franska. ”Jag
vill gifva eder min släde. Säg blott åt
kusken. — — Gatans namn.”
Innan Fiola hinner svara är släden
där. Han hjälper henne upp och
medan han sveper slädfällen om henne,
säger han:
— — — "”Ni är modig,
mademoiselle. Jag lade märke till er där inne
nyss. Ni har vågat mycket för det, ni
tror vara rätt. — — Impressarion — —
kritikern — — — alltsammans lämnade
ni — — — Ty ni måste nu en gång gå
er egen raka väg — — — Inte
underhandla med sig själf, bara handla — —
Och det gjorde ni — — — Jag åker
ej med er nu. Ty det finnes stunder
i ens lif, då det är bäst att vara
ensam — — —"’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
