Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
950
mjölken skvalpade inne i den stora,
blåmålade trätinan. Men just i den
momangen hörde han också en annan
sak, och det var en den allra klaraste
och mest bönfallande fruntimmersröst.
”Kanhända, att jag kunde få
molestera min herre med att hjälpa mig?”
Han vände sig tvärt om, och nästa
ögonblick gjorde klart för honom,
hvem det var, som den körande
madamen hade kallat för blomstret.
På andra sidan diket stod ett ungt
fruntimmer. Hon var ovanligt liten
till växten och hade ett rätt täckt
ansikte. Det såg herr Carl-Richard i
en blink. Men hon hade också
någonting annat, och det var egentligen det,
som kom herr Carl-Richards hjärta att
inom en sekund klappa tämligen
starkt. Hon hade en hatt, som i och
för sig inte var så värst vacker, ty den
var egentligen omåttligt tilltagen i
höjden. Men den var af pärlfärgad
sammet och hade högst upp en liten ruska
af smala, blåa band, som föllo ned i
öglor åt alla håll som tamparna på en
båtmansborste. Herr Carl-Richards
fysionomi, som nyss varit ganska
själfmedveten, växlade på ett ögonblick på
ett förunderligt sätt uttryck. Han
tyckte själf, han kände, hur det nästan
begynte strama i mungiporna. Den
hatten hade kusin Agatha, som
broderade åt kammarpigorna, talat om på
skärtorsdagen. Prinsessan Sofia
Albertina hade gjort den själf, som hon
ibland plägade, och kusin Agatha hade
sagt, att den såg förbålt kuriös ut.
Kuriös, ja, men —. Herr Richard
gjorde ett försök att svälja, ty han
hade svårt att draga andan.
"Kanhända att min herre —’ sade
den vackra rösten om igen, men nu
med ett något mindre bedjande
ton
9
ULRIK UHLAND
fall. Det låg någonting nästan af
befallning i den. Herr Carl-Richards
hjärta klappade våldsamt. Han drog
djupt efter andan och bockade sig.
”Min nådigaste —?”
Det unga fruntimret hade tydligen
undvikit mjölksurran genom att hoppa
öfver diket rakt in i ett hagtornssnår.
Följden var nu, att styfkjolen satt så
fast i buskarna rundt om, att hon inte
kunde komma loss.
”Observerar kanske min herre inte,
att jag sitter fast?’”
Hon pekade nedåt sin kjol, och
herr Carl-Richards ögon följde på ett
stelt sätt gesten.
Kjolen var af bästa sortens sars,
det var hans första intryck, och det
andra, att sarsen var svart med små
gröna kvistar. Af sarsen med de små
gröna kvistarna hade fru Tingberg
låtit skicka efter ett helt stycke. Han
mindes det särdeles väl, ty hon hade
ändå trätt med Silfverbergen efteråt
om styckmåttet. Det hade fattats tolf
alnar. Och fru Tingberg sydde åt
prinsessan.
Herr Carl-Richard hade aldrig
trott, att han kunde bli så
konfunderad. Men aldrig hade han väl heller
supponerat, att —
”Bevars —"” sade plötsligt det
unga fruntimret, litet dröjande och
liksom tämligen surprenerad.
Herr Carl-Richard spratt till. Det
var någonting högdraget och rätt
negligeant i tonfallet, som med ens löste
stelheten inom honom. Ackurat
samma känsla plägade han erfara ibland
i butiken, och vid sådana occasioner
hade det varit så godt att inte förefalla
alltför landtlig. Men aldrig hade han
väl tänkt sig —
Han bockade sig djupt och
cere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
