Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 KARL STJERNKRANTZ
helst som åtskilligt af hvad som här
nedan presenteras är hittills okända
saker.
Den genomgripande kris Tegnér på
1820-talet genomgick hade, som jag
förut på annat ställe påvisat,
vidtgående följder: försvagad hälsa,
förändrad syn på tillvaron, aftagande
poetisk produktion. Sjukdom och
vantrefnad nedsatte hans krafter.
Umgänget i den lilla stiftsstaden var ej
heller till hans belåtenhet och
trivialiteten gapade honom till mötes
öfverallt. Han hade ingen frid, ingen ro,
ingen tillfredsställelse. Den biskopliga
arbetsbördan nedtyngde honom också
och han klagade öfver att han var
»trög till allt slags författarskap»: »det
ansvariga ämbete jag innehar och som
jag hvarken vill eller kan betrakta
som bisak upptar min mesta tid.»
Och ändå var han för helt och
för mycket skald för att icke lida af
att känna sig improduktiv. Vänner
och närstående uppmanade honom att
icke glömma lyran för kräcklan,
hvilken när allt kommer omkring kanske
oförtjänt fick skulden, men förgäfves
— han var icke längre densamme som
förr.
I de bref, hvari han talar om sin
tillämnade resa till Karlsbad,
förekommer en passus, som 1i detta
sammanhang förtjänar ett ögonblicks
uppmärksamhet. I Uppsala hade 1832
bildats »Svenska litteraturföreningen».
Föreningen utgaf ett par tidskrifter
»Skandia» och »Svenska litteratur:
föreningens tidning», hvilka fortgingo
till 1838. Man sökte få Tegnér med,
men han vägrade. Själfva
motiveringen till denna vägran är af särskildt
stort intresse. I oktober 1832
skunifver han till Atterbom härom : »Jag
erkänner, att jag alltid haft och har
fördom emot alla slags
Kalmarunioner i litteratur. Det synes mig
ligga i sakens natur, att all
produktion måste vara enstaka och att man
svårligen kan hvarken forska eller
dikta i bolag... Har litteraturen i
Tyskland, Frankrike, England vunnit
på de stående recensionsinstituten ?
... Har man land, nog får man
landtmätare» etc: Kritiken värderade han,
som synes, icke synnerligen högt och
för »de litterära publicisterna, som icke
på annat sätt äro författare», har han
intet öfverflöd af sympati eller
förtroende. Möjligtvis såg han en smula
för hvasst och suspekt på dessa
litteraturens impressarier, som gjorde
sig breda och maktfullkomliga på den
verkliga litteraturens bekostnad. Om
han sålunda ansåg, att kritiken var
en litteraturart af tvifvelaktigt värde,
så ville han dock icke fullkomligt
underkänna dess betydelse. Men ingen
har haft skarpare blick för kritikens
afvigsidor än Tegnér. Litteraturen var
för honom det betydande, det
värdefulla. Kritiken det tillfälliga,
underordnade, förmedlande. När den
öfverskred denna sin naturliga befogenhet
och öfvergick i bolagsvälde och
litteraturjobberi, så löpte den på orätt
skena och bara åstadkom skada och
försumpning. Kritiken i högsätet var
för honom en onaturlighet, en
besmittelse, som en verklig författare
borde hålla sig immun mot. Det var
uselheten som anställde buller och
oväsen för att göra sig bemärkt. Men
.dess triumf var dess bättre kortvarig :
den behöfde endast utveckla sig för att
afslöja sig och dö i följd af egen
intighet och obetydlighet. Det hjälpte
därför icke i längden att, i brist på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
