Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLYKRONAN.
ar BIRGER SJÖDIN.
idt i det brinnande
ampelskenet i tamburen stod mäster
- "Salares dotter, Aina. Och
när hon sakta gick öfver golfvet,
liknade hon en hvit fjäril, som fladdrar
öfver en liten sjö, i hvilken
solnedgången speglar sig.
Hon ställde sig på tå framför den
smala spegeln med den hvita ramen.
”Det blå sammetsbandet, är det
vackraste hårband jag har.”
Hon vek in det mellan ett par
dunkla slingor. Och hon tog
försiktigt händerna kring hårknuten, som
om den varit ett mörbröd, hvilket
behöfde en sista pensling, innan det
beströddes med socker och hackad
mandel.
”Vänta, lade jag teskedar på alla
fat? Ett, två, tre — jo!”
Hon tystnade och tycktes glömma
allt. Hon såg igen på sitt blå band,
– det fick en skiftning, som om det
beströtts med fint mjöl.
Dörrarna till salen stodo öppna.
Därinne strömmade ljuset. Från
takkronan, från prismorna, som liknade
lindebarn med en hel knapprad efter
bröstet — de sände strålar ur ögon,
munnar och alla knappar — från de
två lampetterna under mäster och fru
Salares porträtt.
Inne i ljuset rörde sig tant Hanna.
Hon gick aldrig, hon simmade, med
långa, slängande kast. I detta
ögonblick dök hon till botten efter en
tändsticka, tog ryggsim förbi den stora
palmen, körde upp vid piedestaln och
planterade stickan i kaktusens kruka.
Om mäster Salare sett henne just
nu, skulle han gått i en vrå och
puttrat :
”Gamjäntfasoner, puh!”
Men han var hos fru Salare i
köket, och därför kunde ej heller hon
få svara:
”Tyst, du, gubben, det bor
mycket inom henne! Det vet jag, som
känner henne in i hjärtat.”
Fru Salare och tant Hanna hade
träffats en gång på en lustreésa, och
den gemensamma fasan, att
passagerarna vid landningen samtidigt skulle
gå öfver till styrbords sida och kantra
båten, hade förenat dem. Sen den
dagen behöfde tant Hanna ej kosta på
sig några söndagsmål, dem åt hon
alltjämt hos mäster Salares. Och strax
före hvarje storhelg kom hon med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
