Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLYKRONAN 37
röda filt i en bärrem — då skulle hon
också ligga öfver!
Aina visade sig i den öppna dörren.
Ljuset sådde gnistor öfver henne.
Hon tycktes ett ögonblick vilja sträcka
armarna upp mot det, men i stället
sade hon:
”Sätt dig nu i gungstolen och hvila,
tant Hanna. Det blir sent i kväll, ska
du veta.”
Tant Hanna simmade oroligt kring
bordet.
”Nej, jag tror jag måste ge mig
hem, jag. Tänk!” sade hon nervöst
och simmade ännu oroligare.
”Inte då! Ingen karl är ute i
kväll, ingen som bits, åtminstone.
Nyårskväll, tant!”
Aina åkte karusell ett hvarf på
pianostolen :
”Och tänk, du: magister Nils,
som lofvat ta noter med sig. Bara
det, dul”
Alla hennes hvita tänder glimmade.
Det var eget för tant Hanna, att
hon alltid började tala om att gå hem
igen, så fort hon kommit inom dörrn.
Hennes lif var en ständig darrning —
alla tvetydiga karlar i världen hade
utsett henne till sitt första offer...
Och de visste på pricken, när hon
gick hem utan sällskap, framför allt
från mäster Salares. Då lågo de i
den mörka natten på alla tak — deras
grymma ansikten snuddade fram vid
takkanten, och ögonen glimmade som
på Den Onde... Alla små hundar,
som sprungo omkring voro deras —
de skulle med ett gläfs flyga inunder
kjolen och bita henne i benet... I
gränderna var det jämn tillgång på
mördare, fullsprängda af knifvar —
och hur lätt kunde inte ett
revolverskott komma från ett fönster! Och
om en ofattbar slump oskadd ledde
henne förbi dessa farligheter, var det
bara för att det värsta skulle få hända
henne, när hon så godt som hade foten
i sin egen farstu... Bakom skorsten
till det stora stenhuset alldeles bredvid
hennes lilla gård, stod nämligen en
illasinnad sotare gömd... Det hväste
till i luften . .. hon anade i stelnande
fasa, hur hattkullen plattades till...
Och då hon med svart för ögonen
dignade ner mot gatan, kände hon,
hur en tung järnkula, följd af en
granrisruska, sjönk in i hennes
hufvud...
Just som hon skulle be Aina för all
del laga så, att hon efter sitt mord ej
blef förd till ett likhus eller obducerad,
smällde ett lås klingande upp.
Folkskoleinspektör Natanael, som
hyrde dubblett hos mäster Salares,
kom gnolande genom tamburen. Hans
bröst, bredt nog för två karlar, fyllde
dörröppningen, hans runda ansikte var
fint som ett litet nytvättadt barns, håret
på hjässan tycktes nyss ha spruckit
fram.
”Ljus! Värme! Härligt! Hvad
höfves oss mera! En spegling af
hemtrefnaden och familjelyckan U”
När han slungat fram dessa
rubriker — han hade alltid rubriker
färdigsatta innanför det breda bröstet -—
gnuggade han händerna som framför
en liten eldröd kamin.
”Fröken Hanna, god afton!”
-hans bröst svällde likt en svamp
-”fröken Aina, detsamma ! —- å så varm
ni var om era små händer!”
Inspektör Natanael skrattade. Han
skrattade gärna och gjorde det så, att
man kunde tro han stjälpte af flera lass
kullersten. Och dessa skratt lade hela
hans själ utanpå honom — hade man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
