Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 BIRGER
kunnat skära genom den med knif,
skulle man sett, att den alltigenom
varit en sötmandel.
Aina kisade mot honom, och hon
fick en liten retfull rynka öfver
näsroten.
”Inspektörn sa återbud till lektorns
ändå? Tack, ni är artig — mot oss!
Jag som trodde ni hellre ville gå dit
för en viss orsaks skull.”
”Trodde ni? Jag tror...”
Inspektör Natanael hann ej säga,
hvad han trodde, ty några fötter
hördes stampa snön af sig i farstun.
”Nu får jag lof springa ut och
säga till pappamamma, ”” sade Aina och
blef röd öfver halsen.
Tant Hanna simmade förskräckt
in i sängkammaren. Inspektörn gjorde
en berlock af sina händer och hängde
den öfver magen.
Genom serveringsdörrn steg mäster
Salare, liten, krokig och allvarlig. Den
djupa rynkan på höger sida om
munnen blef ännu djupare, sträckte sig
ända ned i hans hvita skäggkrans, när
han nu log litet och räckte handen
mot inspektör Natanael.
"Välkommen, inspektörn,” sade
han. ”Husfolket först, som sig bör.”
Hans ögon, som liknade grå
stenflisor med många korn glimmer i,
lyste under de taggiga brynen.
Fru Salare, som kom strax efter
honom, räckte också sin hand. Det
första man såg på henne var, att hon
hade en massa fräknar kring ögonen
och en bit nedåt kinderna. Det andra,
att hennes kropp och ansikte voro
breda och lugna i linjerna, det tredje,
att hon kunde le, så att det blef ett
mjukt, hvitt flor omkring henne.
En frän köldvåg skar sig från
tamburen in i salen.
SJÖDIN
”Snälla, hjälp mig med
bottinerna, ”” sade en röst.
Mäster och fru Salare gingo till
mötes.
Rösterna föllo och stego.
”välkommen! å, tack! snälla, kladda inte
alldeles ihop min kappa under din
grymma päls I” — Så var det två, som snöto
sig. Af fottrampet anade man, att
några ställde upp sig i härordning.
Med ögonen som kupor mot ljuset
kom först fru Gullich, efteråt, handen
under den grå bonjouren,
grosshandlar Gullich och husmamsellen, fröken
Quitter, sist magister Nils, son till
mäster Salares mest värderade men nu
döde vän, bokbindar Amnéus.
Fru Gullich gled sakta fram, som
om hon var rädd att nöta skorna.
Hon tycktes skuren ur en hvetedeg,
så rund och mjuk var hon på alla
kanter. Och håret var en lagom tjock flod
brun sockersirap — den rann till och
med öfver halfva öronen —– och
slutade bak i en stor namnsdagskaka med
många krumelurer.
”Så kallt vi har ute,”” sade hon och
rösten gled likt en mjuk pensel rundt
rummet. ”Månen är så hvass, hade
jag kommit ihåg, innan jag gick
hemifrån, skulle jag frågat
lagårdsgumman, hvad det betyder.”
Hon smekte alla med sin hand,
ställde sig så och led under fru Salares
stora palm.
”Det betyder bara mera köld,’”
sade inspektörn och stjälpte af ett
halft lass sten.
Grosshandlar Gullich, som
skyndat sig att få ryggen mot kakelugnen,
svarade:
”H-hu-hur v-et i-i-inspektörn det?
I-i-ingen utom G-gu-gud vet något
med v-visshet.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
