Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÖDA
fyrverkeri och folklif, kunde jag
åtminstone slippa honom"!”
Sindacon vände sig om -— de voro
nu strax vid hans port. ” Alltså, käre
herr veteran,” säger han, ”ni
framhärdar i ert beslut att lämna oss åt vårt
öde. ”
Solari bugade och bugade, trefvade
med handen åt byxfickan och återfick
hastigt sin säkerhet: Man måste hafva
öfverseende med en gammal krigare
en sådan dag som denna med alla dess
minnen — — —
Han dref nedåt torget. Café
Commercio, det är ett godt ställe, servering
på trottoaren, präktig utsikt och
allting. Ett enda bord ledigt. 1
folkträngseln har ännu ingen lagt märke till
honom. Han slår sig ned och beställer.
Hvad skulle han nu ha, låt se! En
soppa med cikoriablad och fenkål. En
forell, om det fanns? Och sedan
kalkon med persilja och tryffel. Härtill
en flaska Barolo af den gamla fina.
Gorgonzola, förstås, och en persika.
Han skrattade förnöjd. Förstod han
sig kanske på mat? Jojo! Nu skulle
det smaka att sitta uppe hos sindacon
och äta buljongkött! Han ville ge sig
tusan på, att sindacon, som var lika
snål som rik, bjöd sina gäster på
buljongkött med pumpsallad. Eller
kanske på getstek, fyskam! Nej, man
fick verkligen ha öfverseende med
honom en dag som denna med alla dess
minnen och triumferande intåg i
nybefriade städer under brinnande tal för
frihet och fosterland och lika brinnande
fester i ljumma augustinätter, då sköna
unga kvinnor entusiasmerade <satte
lagerkransar i de unga hjältarnas hår.
Å, det var en tid!
Skål för din sindaco, Teresa! Hvar
fanns han den gången? Han räknade
SKJORTAN 63
siffror i en smutsig österrikisk
tullkammare i Triest. Det var sanningen.
Den nesliga sanningen. Och en sådan :
skulle få gå lös och hofvera sig!
Sorlet steg. Vinringarna på
bordskifvorna började flyta tillsamman och
sända små rännilar ner i marken.
Ropen på gatan, guitarrerna, sången,
dragspelen, positiven — dessa tusenden af
människor voro gripna af yrsel, alla
talade, ingen hörde på.
Och här satt han i sin röda skjorta,
som ingen gaf akt på, och åt forell,
ensam en sådan dag.
Då kommer i rask takt
militärmusiken med trummor och horn
marscherande torget fram. Det var
Garibaldihymnen. Plötsligt känner Solari
drömmarnas och halfrusets töcken
ljusna till af en idé. Musiken var redan
midt för kaféhörnet. Han springer upp
så stolen raml: = ställer sig i stram
honnör och håller sig stel som en
bildstod medan truppen drar förbi. Folket
applåderade. Händer sträcktes mot
honom från alla håll, och några kommo
fram och kringklappade honom.
”Se, Solari! Sitter ni ensam i
dag?”
”Det beror på er, om jag skall vara
ensam längre, ” säger han då och gör
leende en gest som en gammal älskvärd
och förnäm matador. ”Hör nu på,
huru jag ställt mig, om min matsedel
kan passa sådana läckergommar?’”
”Bravo! Bravo!”
Och där dukas om och bäres in
mer Barolo af den gamla fina,
dammiga, och vännerna hålla tal. Han
reser sig rörd och vill svara.
eLandsmän ”” säger han.
”Landsmän"”’ Men rösten sviker honom, och
han hör själf med ens, hur löjligt och
ihåligt det blifvit, detta ordet:
lands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
