Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOMTAKTIEBOLAGET LUNA 69
och krupit in i det lilla förtroliga
stamrummet, Hemslöjden, som det
kallades, fann Johan sig så stärkt och lifvad
att han tyckte det vara på tiden att
inte sitta där som en mes och moltiga
utan också lägga sitt ord i diskussionens
vågskål.
Fader Abraham strök sitt skägg där
en bit äppelkompott hängde kvar som
sommarens sista ros, fällde upp
persiennerna något och gaf Johan en
pröfvande blick.
”Hur kommer det sig att
brukspatron”” -— under den titeln var Johan
introducerad — ”’som tycks vara en
företagsam karl gräfver ner sig så där
på landet?” sporde han med sin sonora
stämma.
”Ja fäen,” sade Johan med
diplomatisk slutenhet.
""Brukspatron är född till
affärsman, det såg jag tvärt på skifvan,’”
fyllde Ekander i. Och så skålade man
för Johan som tacksamt stjälpte i sig
ett glas punsch och ville berätta om den
där gången när han purrade råghalm
på lasarettskontoret i Kriklinge. Men
fader Abraham lät honom inte fortsätta.
Han tittade på honom med en blick
som om han ämnade utnämna Johan till
sin universalarfvinge, så lade han
handen på hans arm och sade: jag skulle
kunna göra något för er!
Johan såg lyckans sol stiga upp som
bakom WVennertorpaskogen därhemma
och tittade spändt på den andre.
”"För ingen annan skulle jag göra
det, men min vän Petters vänner äro
också mina vänner. Ni ska få bli
husägare här i Stockholm.”
Det skvatt till i Johan, han varslade
den lede ringla sig fram som en orm
och kände ängsligt efter med armbågen
att plånboken fanns kvar. Jaså det var
en sån där husskojare di kallar’t.
Petter skrattade till.
”Du är dum, Tobigeson. Inte bryr
sig Johan om tocket. Låt du honom
" vara i fred. ”
Fader Abrahams råttögon försvunno
bakom persiennerna och Ekander slog
om rorkulten och började tala om den
senaste tegelkraschen.
Längre fram på kvällen anlände
Jeff. Han skulle egentligen varit med
på middagen men hade fått förhinder,
för han visade stan för en
svenskamerikan, bekant från Chicagotiden.
Jeff blef mottagen med ett gemensamt
välkomsttjut ty han var känd som en
galenpanna, alltid full af tokroliga
påhitt.
”Haododo, gentleman, ” slängde Jeff
fram och puffade undan Petter från
karmstolen. ”Hvad är det för ett
blekansikte som förirråt sig till röfvarbandet
i kväll?” sade han och fäste blicken
på Johan som fick nytt lif när han fick
höra talas om Amerika. Dit hade han
en gång själf tänkt kuta i väg.
”Det är en possesionat ifrån
Småland, ” vägledde Petter.
”Damn it! Där dom äter barkbröd
och går i näfverskor.”
”Å heller, det är vä! inte så
farligt, ” menade Johan.
”Ja inte är det långt ifrån,’” föll
Fader Abraham in litet sötsurt. Fattiga
är dom på landet och hur kan dom bli
annat när dom inte törs våga ett ruttet
lingon.
”Mister Brown,” sade Jeff och
lutade sig vänligt fram till Johan, ”ni
ska inte bry er om hvad den där gamle
skojaren säger. Han vill väl prångla
ut någon af sina ruttna kåkar igen.
Well, tänkte jag inte det. Mister Smith,
ge honom tusan. Hvarför skall ni gå
och betala edra surt förvärfvade styfrar
på förfallna ruckel, när ni kan få fin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
