Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
oskulden han älskade. Det kyskt
sofvande, drömmande. —
Det var bedårande, det var
förlösande att ströfva omkring i solskenet
med ungdom och minnen. Glömmande
fru Rosa, glömmande hissen,
glömmande papegojans impertinenta fråga:
”Jacques är gentleman, är du?”
Och insupande, den milda,
dammfria luften!
Hög diet och dammtfri luft hade
doktorn ordinerat. —
Men så var det Maurice’s giftermål.
Fru Rosa gjorde understundom frågor
och påminnelser.
Maurice artade sig väl, det måste
Joan medgifva. Han hade upphört att
på en gång nonchalant och storögd bliga
på unga flickor. Och hans klädsel och
frisyr började blifva vårdade, hans
naglar voro redan fullt oklanderliga,
likaså linnet. Konversationen — nå
det kunde man ju icke begära, det kom
väl så småningom, åtminstone det
nödvändigaste.
Men Joan kunde icke förmå sig att
hysa sympati för den unge mannen.
Han var för obestämd, för
karaktärslös. I hans inre fanns alltför mycket
af moderns formlösa, suddiga ande.
Ingen elasticitet, ingen äkta, fin
munterhet! Han var och förblef — icke
en uppkomling, eftersom han aldrig
kommit sig upp — men väl en plebej,
som gick omkring och agerade
uppkomling.
Och åt den där skulle nu herr Joan
utvälja en ung flicka, ett af dessa goda,
mjuka, muntra barn. Och herr Joan
skulle utföra en kopplares gärning.
Fi donc!
"Vet ni, madame — för närvarande
— jag vet verkligen ingen, som kunde
HJALMAR BERGMAN
passa. Här finns ju nog ett par
flickor med förmögenhet. Men — men
— Ja, som sagdt, ingenting passande.”’
”Ni med ert passande,” snäste fru
Rosa. Hon tyckte, att herr Joan
började taga sig en väl hög ton. ”Vet
kanske ni, hvad som passar sig?
Kanske det passar sig att nojsa med
tjänsteflickorna? Fy skam, ni gamla
Och hon gjorde en åtbörd af moral
och afsky.
Det var en smula förargligt. Herr
Joan hade verkligen den där lilla
svagheten, historiskt och psykologiskt
förklarlig som en kvarlefva från den tid,
då hotellens små skönheter svärmade
kring donna Aurelias resemarskalk och
drickspenningsutdelare.
En förarglig kvarlefva! I dubbel
måtto förarglig, emedan den äfven
sårade och retade hotellets portier, som
också han var en stor liebhaber och
på samma gång en svartsjuk och
tyrannisk natur.
Det var för Joan af utomordentlig
’vikt att stå på god fot med portiern.
Denne var nämligen Joans granne, en
tunn brädvägg skilde dem åt. Och
följaktligen var han också vittne, åhöra
viltne till Joans nattliga hostattacker.
Portiern och Jacques, papegojan.
Det föll sig nämligen så lyckligt,
att herr Joans hostanfall kommo nästan
uteslutande om natten. Någon gång
hände det, att han började hosta vid
bordet. Men då kunde han förebära,
att han satt mat i vrångstrupen, och
hastigt lämna rummet.
Ty naturligtvis kunde man icke med
någon rimlighet begära, att fru Rosa
skulle härbergera en människa, som
icke blott var gammal och fattig, utan
till på köpet lungsjuk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
