Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
virtuosmässig hostattack. Den väckte
ett kolossalt uppseende. Fru Rosa
glömde sina moderliga bekymmer och
missräkningar.
Hade gojan förkylt sig? Hade hon
fått lungsot?
För Joan var det som en mardröm.
Där satt det elaka, trolösa men
intelligenta djuret och karikerade,
karikerade på ett mästerligt sätt hans hemliga
lidande.
Grön som en afgrundslåga, elak,
skorrande, satanisk !
Till på köpet fick han sockerbitar
och ömma smekningar.
Fru Rosa var emellertid allvarligt
oroad och tillkallade en veterinär. Efter
en omständlig och mystisk
undersökning ställde han diagnosen:
Djuret är icke sjukt, djuret härmar.
Men hvem? Hvem härmar han?
Och nu visade sig, att portiern
ingenting glömt, ingenting förlåtit. Han
förrådde sin granne.
””Jo, madame, det är inte svårt att
veta, hvem Jacques härmar. Just så där
håller herr Joan på hela nätterna. Det
är minsann inte lätt att få en blund,
när man ska sofva vägg i vägg med
honom. ”
Fru Rosa önskade ett enskildt
samtal med herr Joan. I skrifkabinettet.
Det var portiern, som framförde budet,
och Joan förstod genast, hvad det var
fråga om. Men han bevarade sitt lugn
och sin värdighet. Han hade fattat sitt
beslut.
Fru Rosa var så hjärtlig, så
deltagande —
”Min käre, käre vän! Hur är det
egentligen med er! Har ni talat med
läkare? Ni måste sköta er! Och
hvarför har ni ingenting sagt åt mig?’”
HJALMAR BERGMAN
Nej, han hade icke velat oroa henne
i onödan.
”T onödan ! Kallar ni det i onödan!
Nej vet ni — nu förstår jag er inte.
Jag vet knappt, om det kan kallas
grannlaga. Nej, vet ni — det är inte
rätt att hemlighålla sådant — Tänk, om
mina gäster finge veta —”
Så ja, nu voro de där! Han kunde
nog förstå — så rädda som alla
människor äro för den sjukdomen — här
på Rivieran isynnerhet — han måste
söka sig in på ett verkligt sanatorium.
I första hand för sin egen skull —
och i andra för hennes — gamle vän!
Rosa grät naturligt och uppriktigt.
Men herr Joan bevarade sitt
eleganta lugn. Lifvet kräfver
uppoffringar. Nå väl.
"’Jag ska säga er, hur det är. Ert
hus är helt enkelt min sista tillflykt.
Jag kan icke arbeta längre. Mina
krafter aftaga för hvarje dag. Och att
komma in på ett verkligt sanatorium är
otänkbart. Därtill förslår inte mina små
medel -—-”
Fru Rosa gjorde stora ögon.
Medel?
"’Ja, jag har ju gjort en liten
besparing. Afsatt ett par tusen francs —
lite mer kanske, några sous. Men hur
långt räcker det? Knappast till ett års
sanatorievård. Och sedan? Jag kan ju
icke vara säker på att finna ett annat
hotell med trasig hiss,”” skämtade han.
Fru Rosa uppskattade icke skämtet,
och Joan skyndade att fortsätta:
”Däremot, madame, om jag får
stanna här — Å, som jag trifs i ert
charmanta lilla hotell! Jag är
öfvertvgad om, att jag snart nog blir
tillräckligt frisk för att kunna skaffa mig
någon sysselsättning. Det tror doktorn
också. Nåväl, jag kommer att förtjäna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
