Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR JOAN
pengar, och jag kommer naturligtvis att
visa min erkänsla. Och hvem behöfver
veta, att jag är sjuk? Undantagandes
er själf, portiern och papegojan.
Eller ponera det värsta, att jag blir
sämre, att jag dör. Nåväl, då är ju
den där lilla besparingen er. Den
tillfalier er som en ringa tacksamhetsgärd,
ett erkännande af edert goda, ömma
hjärtelag t”
Just det ja! Fru Rosas goda hjärta.
Det var icke första gången det narrade
henne att begå en dumhet. Han skulle
få stanna. Dock under förutsättning,
att han icke hostade i främmande
personers närvaro. Och ett villkor till.
För all säkerhets skull borde de där
besparade medeln placeras hos fru
Rosas «bankir. Depositionsbeviset
skulle naturligtvis vara utställdt i herr
Joans namn. Men det skulle förvaras
i värdinnans kassaskåp jämte en revers,
i hvilken herr Joan förklarade sig häfta
i skuld till värdinnan — beloppet lika
stort som depositionen. Årliga
afkastningen af den senare skulle emellertid
oafkortad tillfalla herr Joan.
Portiern fick en vink om, att han
ingalunda var oersättlig — ifall herr’
Joans hosta möjligen skulle tvinga
honom att söka annan beställning.
Uppgörelse var således träffad.
Herr Joan kunde vara lugn.
Visserligen var det ju smärtsamt att
se fru Rosas kassaskåp uppsluka det
kära depositionsbeviset, beviset på, att
han verkligen ägde någonting i denna
världen. Icke var en vanlig lösdrifvare.
Men —
Och så hade han ju haft sina
särskilda afsikter med de där pengarna.
Han hade haft en liten ärelystnad. Han
hade tänkt donera, donera i donna
Aurelias namn —
111
En barnslighet, någonting att tänka
på, leka med i tankarna, då hostan
höll honom vaken.
Men när man måste, så måste man.
Herr Joan var på det hela taget
ganska belåten med uppgörelsen. Hans
ställning hade blifvit en annan. Han
var icke längre en snyltgäst, han
betalade för sig. Han kunde i lugn och
ro och med bevarad själfaktning
afvakta bättre tider, tillfrisknandet.
Och han behöfde icke längre
befatta sig med Maurice’s
giftermålsplaner. Det var det bästa af alltsamman.
Nu kunde han ostörd njuta af
ungdomen, af flickornas grace och oskuld,
af pojkarnas skämtsamma upptåg.
Tänka sig — kopplare — Fi donc!
Att ha snuddat vid det ordet — det
smutsigaste -—
Han bar agg till Maurice. För den
där lunsens skull hade han varit nära
att öfverskrida gränsen för det
gentlemannamässiga. Han kunde icke låta bli
att drifva en smula med den själlösa
narren, han hånade honom inför
ungdomen.
Historien om Maurice’s misslyckade
frieri var för öfrigt känd af de flesta.
Och sedan hans hjärtas utkorade dragit
sina färde blef den allmänt
samtalsämne.
Herr Joan förlöjligade Maurice men
tog damen i försvar. Hans samvete var
ju en smula oroligt, och därför tog han
hennes parti med största ifver. De unga
männen anföllo. Var det kanske icke
skandalöst, oerhördt skandalöst, att
hon mottagit presenter.
Men Joan gaf sig icke. Huru, var
det icke skandalöst? Nej, framslungade
han, en dam, en verklig dam kan
mottaga presenter af sin älskare, försåvidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
