- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
113

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HERR JOAN

min konversation är intressantare än
vissa unga glopars —"”

Han syftade visst icke på Maurice,
icke särskildt åtminstone. Men han såg
genast, att fru Rosa tog det så. Hon
gaf honom en hätsk blick. Och efter
en stund sade hon:

"’Ja, tyska flickor äro just så
sentimentala. De äro liksom skapta till
sjuksköterskor. — Bara ni inte smittar ner
henne, Joan. —"”

Gamla markatta! Hon var minsann
lika elak som papegojan.

De voro afundsjuka — jo, jo. Louise
var en vacker flicka. Och hvad som
betydde mera : en flicka med hjärta och
intelligens. — Sjuksköterska —
kantänka! Så dumt! Skötte hon honom”?
Var han i behof af skötsel? Var han
egentligen sjuk?

Hostan var snarare en gammal
ovana. Han skulle försöka bekämpa
den. Och han skulle visa ungdomarna,
att han ingalunda saknade krafter.

Han föreslog en utflykt, en riktigt
lång utflykt. Man skulle gå, gå långt,
öfver bergen, klättra ända upp till
kastellet. Han kände en förtjusande
väg, besvärlig kanske, men bedårande
vacker. Och ungdomarna drogo sig väl
icke för mödan?

”Ja men, Joan, ni orkar inte!”

Det var Louise. Han blef riktigt
ond på henne, besvarade icke utropet.
Öch utflykten måste bli af i morgon
dag. Han bad fru Rosa ordna med
miatsäcken. Sällskapet skulle bryta upp i
god tid.

För Joan blef det en sömnlös natt.
När gojan i sömnig näston frågade
honom, om han var en gentleman,
vinkade han som vanligt föraktfullt med
tungan åt det kloka djuret. Kröp ned
i sängen och drog filten öfver
huf
ö. —
1911
113

vudet. Nu skulle han sofva godt, det
var nödvändigt.

Men han kunde icke sofva. Han
måste tänka på morgondagen. Skulle
han verkligen stå ut med tre timmars
klättring i bergen? Han kände på
benen, kände på höfterna. Magrat hade
han, det var otvifvelaktigt. Men muskler
fanns där, hårda muskler. Han skulle
nog visa dem — om han bara finge en:
sex, sju timmars stärkande sömn.

Han skulle tänka på donna Aurelia,
donna Aurelia —

Det var omöjligt, han fick icke
sofva. Upp ur sängen, upp på golfvet.
Han gjorde knäböjningar för att pröfva
sina muskler. Jo för all del —
spänstiga, starka. Han hade också användt
sina muskler, sprungit omkring med
dessa fördömda turister. — —

Då han slutligen slumrade in, hade
fönsterluckornas springor redan blifvit
svagt lysande. Således endast ett par
timmars sömn, till på köpet
sönderhackad och förstörd af vidriga
drömmar.

Han drömde, att han hostade.
Först drömde han, att papegojan
hostade. Och då fick han en befängd idé:
han skulle härma papegojan. Han
ville hämnas på det grymma djuret.
Nu var det Jacques, som hostade och
Joan, som härmade. Fru Rosa gaf
honom en sockerbit.

Obehagligt bara, att han icke kunde
sluta, när han ville. Ryggen värkte.
Drömmen blef tungandad till slut,
tungandad.

Gudskelof att jag drömmer, tänkte
han.

Men då han vaknade, kände han
genast på hufvudkudden. Blodig.
Hufvudkudden, lakanet, täcket blodiga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free