Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Hvad skulle fru Rosa säga? Och hur
skulle det gå med utflykten ?
Han kröp ur sängen, slog upp
fönstret, tog sin lilla spegel och granskade
ansiktet.
Svetten bröt fram. Han sjönk ned
på stolen. Där blef han sittande orörilig.
Någon knackade på dörren.
Portiern, som sade, att man väntade på
. herr Joan.
""Jag kan icke. Jag är sjuk. De få
gå utan mig.”
Det var inte vidare med det.
Han hörde dem bullra och skratta
nedanför på gården. Det var
naturligtvis åt honom de skrattade. Gamle Joan
var en smula för morsk i går afton.
Ho, så de skrattade. Men, hvad
betydde det? Ingenting.
När frukosttiden var inne steg han
ned. Som alltid fin och vårdad,
oklanderliga skor, hatt och käpp och
handskar i hand.
”Hur är det med er, Joan?” Det
var Maurice, som frågade. Hvarför
var han icke med på utflykten,
Maurice? — Ånej, han hade icke lust, var
icke road af utflykter.
Joan åt hastigt och praktiserade sig
skyndsamt ut på gatan. Han ville
ogärna möta fru Rosa.
Strandpromenaden låg i fullaste solsken. Joan
vandrade långsamt framåt i gasset, styrde
sina steg mot bänken under
rosenhäcken.
Där satt Louise med sitt broderi.
Joan höll på att vända om, han blef så
öfver måttan häpen. Men hon hade
upptäckt honom, hon vinkade med sin
hvita duk:
”Kom, kom, herr Joan! Hur är
det med er? Sätt er!”
”Men snälla barn, hvarför har ni
inte gått med de andra?”
HJALMAR BERGMAN
Nej, hon var icke road af utflykter.
Och dessutom ville hon se, hur det stod
till med den käre herr Joan. Detta
borde ju ha rört och smickrat herr
Joan. Men tvärtom, hennes omtanka
retade honom. Det sentimentala lilla
våpet agerade kanske sjuksköterska,
fru Rosa hade kanske rätt. — Han tog
henne i förhör. Hvarför var hon icke
tillsamman med de unga? Hvarför
föredrog hon Joans sällskap? — Jo,
han var så intressant. — Bara därför?
— Ja, och så var han så snäll. —
Snäll? Snäll? — Ja, han hade ju varit
så snäll mot Maurice, hjälpte honom.
Hvad nu? Det där unga kreaturet
gick och talade väl om honom?
Hvarför? Naturligtvis för att få lika godt
tillbaka. — Joan började ana något.
Han fortsatte förhöret skarpt och
skoningslöst. Och aftvingade henne
slutligen en fullständig bekännelse.
Jo, Maurice och Louise voro
förlofvade, hemligt. Och nu ville hon, att
Joan skulle berätta lite om Maurice.
Berätta, för henne? Stackars lilla
våp! Nej. Han frågade efter hennes
förmyndares adress. Och den
omisstänksamma lilla varelsen gaf honom
den.
Joan gick till telegrafen. Det här
var någonting för honom, någonting
att ställa och styra med. Det påminde
honom om forna lysande tider, då han
ställde och styrde för donna Aurelia.
Herr Joan kände sig förvånansvärdt
stark och rakryggad. Natten hade
kanske icke varit så farlig, som han till
en början trott.
Han gick raka vägen in i
skrifkabinettet. Fru Rosa började orda om
lakanen. Men han afbröt henne med
en befallande åtbörd.
Var det med hennes vetskap och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
