Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMPATI.
AF ANNA LEVERTIN.
ST lå odrägligt lång middagen
&__ kunde vara, och det fast man
egentligen inte fick en enda
bit mat, tänkte Lisa Sylvén, där hon
satt midt emot madame. Var
programmet ännu icke genomgånget: soppan
med vermicellbokstäfverna, i hvilken
man kunde äta upp den älskades namn
(notabene om man hade någon) den
torra skinkan, det magra hönset, som
madame skar med hopbitna läppar
liksom hvarje skifva varit ett stycke
ur hennes eget hjärta, .och så det halfva
äpplet. Skulle hon denna afton aldrig
slippa ifrån de glada amerikanskornas
uppsluppna franska och mademoiselles
eviga prat om sångmetoder, den
stackars mademoiselle, hvars smala
hufvud på sin magra hals stack fram ur
den djupa halsringningen som en
plockad kanariefågels och som med sin
gälla lilla falsettröst ville få folk att tro
att hon uppträdde på la Scala. Och den
smäktande sydspanjoren med sina
lingonfärgade kinder och sitt läspande
barnamål. Hade det då ingen
öfvergång! Detta sittande i timvis bland
främmande människor föreföll henne
denna afton tommare, mer outhärdligt
än vanligt. Liksom i Valkyrian väggen
drages åt sidan och visar ett
grönskande landskap, så försvann den
gulspräckliga tapeten och för hennes syn
tedde sig den stora, ljusa matsalen
hemma på Rå med sina breda fönster
ut mot den isbelagda fjärden och alla
de kära ansiktena rundt bordet med det
lilasfärgade porslinet och den rykande
torsdagsmaten.
Nej, nu fick det vara nog! Och
utan att invänta madames högtidliga
signal till allmänt uppbrott, reste hon
sig och gick med en lätt bugning på
hufvudet. Väl utkommen i korridoren
stötte hon på den gamla efterhängsna
ryskan, men hon slingrade sig fort nog
ifrån henne och kom ändtligen in till
sig.
Det rum, som Lisa Sylvén kallade
sitt, var ett litet och mörkt och vätte
mot gården, men så här på kvällen,
när lampan tändes och gaskaminen
brann med sitt litet susande läte,
verkade det riktigt hemlikt och med en
suck af belåtenhet öfver att ha undgått
den - reglementerade
<konversationskvarten efter maten, slog hon sig ner
i den välvilligt knarrande gamla
korg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
