Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMPATI
stolen — gumman kallad. Ja, trångt
var det förstås härinne. Den jättelika
sängen slukade halfva utrymmet, så att
pianot, cheminén med den odrägliga
pendylen, spegelskåpet och kofferten
måste slåss om plats. Men hon hade
lefvat och arbetat här i snart tre år
och kände den slags hemkänsla som vi
genast erfara så fort vi öppna en dörr
och den atmosfär, som är vår egen,
slår emot oss, när våra gamla kängor
skymta under sängen och kläderna på
väggen.
Lisa Sylvén såg sig omkring. Först
föll hennes blick på pendylen. Beara
åtta! Före nio eller half tio kunde han
inte komma. Han hade ju patienter
hela kvällen. Och tidsförstörerska som
hon var, föll det henne inte in att taga
sig något för, utan kröp hon upp i
gummans sköte, lade armarna i knät
och lät tankarna flyga. ,
Var hon glad att han skulle komma?
Både ja och nej. Hon kände honom ju
inte mycket, och då han talade om sitt
yrke som massör och alla de där
damerna var han för odräglig, men
annars hade han något så godt öfver
sig, hans ögon lyste så barnsligt blå,
att det föreföll henne som de varit
vänner i hela deras lif. Det var som
om han på något vis hört ihop med
dem därhemma; kanske var det nöjiet
att tala svenska, ty riktigt sig själf är
man aldrig på ett främmande språk.
Hennes blickar snuddade nu vid
pianot. Ja, där sutto de alla, de kära,
och undrade, nu som alltid, om hon
inte snart skulle komma hem och visa
hvad hon dugde till och förtjäna igen
de ofantliga summor som hennes
musikstudier kostat. — Ja när? Hennes
ögon sågo frågande mot spegeln, som
återgaf hennes egna drag. Hon böjde
137
sig närmare liksom för att ur dess
dunkla djup afläsa sitt öde. Så
underliga, sorgsna ögon hon hade, och
hennes här var verkligen askgrått, också
var hon vacker nog att kunna göra sig
på en scen och framför allt, den
stackars stämman, som en gång klingat
frisk som en bergsbäck, hvad hade den
nu för ton, efter alla olika metoder
och omläggningar? Hon hörde det ej
längre själf. Hvarje dag tyckte hon
sig vilja gifva upp det hela, resa hem
och bli — hvad? lärarinna ? mejerska?
skurmadam? allt bättre än detta
upplånandet af pengar på ett imaginärt
kapital, men så föreföll det henne
omöjligt efter dessa år af studier. Musiken
var så sammanvuxen med henne själf,
att lika väl kunde hon tänka på att
skära af sig tungan. Alltså, mod bara!
Hade inte hennes nuvarande lärare
försäkrat henne, att hon med hans
metod skulle vara färdig om ett år. —
Ja, men hvad kostade inte ett år här
i Paris, trots den största sparsambet!
Endast lektionerna en femtio francs i
veckan! Litet klädd måste man vara.
Det-gick inte att visa sig för de andra
eleverna i fjolårets kostym. Hvad
behöfde hon i kläder? En ny skräddar-.
kostym, en teaterkappa, en soarédräkt
och en vinterpaletå, intet af dessa
plagg var lyx utan skriande
nödvändighet. Utan en ny teaterkappa fick hon
ingen ordentlig plats, när hon kom ner
med sitt frikort till operan, och var
hon inte i toalett, satte ouvreusen henne
i ett hörn, där hon hvarken hörde eller
såg. Ja, allt detta behöfde hon till
hvarje pris, för att inte tala om tusen
andra saker, men med pengarna redde
det sig väl, om hon bara inte känt sig
så fruktansvärdt ensam.
Nu sedan hennes väninna rest till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
