Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
samma? Du har ju tillfälle att höra
sådan musik som stackars jag inte ens
kan drömma om. Jag har varit med
om en studentkonsert inne i staden,
och två andra konserter, och så spela
de ju mycket hos Troils. Det lär
finnas en opera som heter »Judinnan».
Du har kanske hört den?
Du må tro att mor är lycklig, som
nu ändtligen fått Bernhard hit för
beständigt. Så som hon har väntat på
den dagen, det kan inte beskrifvas.
Jag är också så glad, och Bernhard
och jag ha ju alltid varit de bästa
vänner.
Du skulle nog inte känna igen
Bernhard nu. Han är så lång att jag
når honom knappt längre än till
axeln, och jag anses ändå vara en
riktig humlestör. Alla tycka så mycket
om honom, och på folkhögskolan
väckte han formlig förvåning. Han
är kyrkoherdens afgud och han ställer
alllid fram honom som ett exempel
för alla andra. Och han är stark som
en björn fastän han är så ung, när
det är frågan om att ta i, så bli
Homan och Kasper ingenting mot
Bernhard.
Men hör du, du måste berätta oss
mera om din vän doktor Corvin. Är
han släkt med skalden? Jag har inte
läst hans dikter, men jag skall nu,
om jag kan få fatt i dem. Eljes läser
jag ganska mycket. Allt hvad
kyrkoherden har, det vill säga det som är
intressant, och så har jag ju haft
Troils. Du kan inte tänka dig så rara
de flickorna äro, och vi träffas jämt
och ha gränslöst mycket att tala om.
Det är isynnerhet Monika och jag,
Men Virginia är också med oss ofta,
ehuru hon är så mycket äldre.
Jag själf blef aderton år i vintras,
153
och jag bör således nära på kallas
vuxen nu. Men jag tycker att åren
ha gått fort, och när mor berättar
hur det var när jag kom hit, så är det
nästan som om jag mindes det. Men
sådant är ju bara fantasier! Det har
kanske gjort detta särskilda intryck
därför att jag vet hur sorgligt det var.
Jag undrar om du någonsin hört det
eller om du glömt det.
Det var det allra förfärligaste
väder, stormade och snöade så attingen
människa vågade sig utom dörren.
Och dessa två stackare, som hade
kommit på eftermiddagen kunde ju
omöjligt fortsätta. Du vet ju att mina
föräldrar foro omkring med handel,
och så köpte de gamla saker. Men
de hade det inte bra alls; det var väl
mest därför att min far var sjuk. Han
hade lungsot.
Ja, och så blef jag då född här.
Två månader för tidigt! De fingo
arbeta både nätter och dagar en lång
tid för att hålla lif i mig, och jag låg
emellanåt i kakelugnsnischen! Men
det behöfde inte min egen mor vara
med om, ty hon dog ju samma dag
jag föddes, utan det var min andra
mor, din faster. Tänk så gränslöst
snällt af henne att ta sig an det lilla
kräket, men om inte din farbror den
vintern legat på lasarettet för sitt
brutna ben, skulle hon nästan inte
ha kunnat göra det. När så mor var
stoppad ner i jorden, drog min far
hem till Stockholm, och så fick han
också dö. Men jag fick stanna, fast
du må tro att det blef många
kalabaliker när din farbror kom hem från
lasarettet. Att behålla mig var den
enda sak som mor någonsin vågade
stå på sig i, har hon berättat. Och
ändå var det hon som ägde hvarenda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
