Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU HOLM.
AF N. SELANDER.
e flesta kallade henne fru
R mest därför att det i
henC nes väsen fanns något som
syntes förbjuda användandet af den
då ännu brukliga madambenämningen,
och andra sade rätt och slätt
Holmskan, emedan äfven de inte ansågo
henne vara — hvad de själfva voro,
eller det, hvad de inte ens för egen del
vågade tänka på. Frutiteln hade
nämligen fortfarande ett alldeles särskildt
värde och om än ordet madam ännu
inte hunnit bli hvad det senare oftast
blef, ett okvädinsord, hade det dock
redan en biton af någonting nedsättande
vid sig. Och förutom denna värdighet
eller hvad det nu var, som de flesta
sågo hos fru Holm samt det, hvilket
inte var det minsta, att man hörde
hvarandra kalla henne så, tyckte man
väl också att hon var gamma! nog att
äga rätt till titeln. Men någon man till
henne kunde ingen påminna sig
någonsin ha sett och lika så lite några barn,
liksom man hellre inte visste hvarifrån
hon kommit eller något af allt det man
vanligtvis vet om sina grannar och
medmänniskor. Hon syntes vara mycket
ensam och var mycket hemlighetsfull.
Man visste inte mer än att hon bebodde
ett par vindsrum i det anspråkslösa
kvarterets allra anspråkslösaste hus,
hela dagen var osynlig och först fram
mot kvällen visade sig och då på väg
hem med en ofantligt stor torgkorg på
armen. Men ut hade ingen sett henne
gå och om den väl öfvertäckta korgens
innehåll voro alla okunniga. Fru Holm
var således inte särdeles gifvande för
ett nyfiket intresse och på grund däraf,
eller rättare, trots detta, blef hon
småningom en företeelse i trakten, som
slutligen ingen bekymrade sig vidare om,
men, om den plötsligt försvunne, likväl
skulle sakna. Sakna på ungefär samma
sätt som man skulle sakna det ändlösa
planket omkring det gamla gubbhuset
på andra sidan gatan, ifall det oväntadt
ramlade öfver ända och på ett eller
annat mystiskt vis bortskaffades.
Men år förgingo och både plank och
fru Holm stodo bi. Det förra vardt
kanske lite grönare, men den senare
förblef sig lik. Snarare liten än stor,
med en viss lugn hastighet i rörelserna,
med de små vänligt skimrande grå
ögonen under den svarta pärlmössan, som
tittade fram ur den gluggaktiga lilla
hatten, samt den eviga bruna dolman
öfver den undersätsiga gestalten, som
smått guppade af välmåga, kom hon
hvar eftermiddag vid sjutiden trippande
med sin korg. I förbifarten nickade hon
åt de bekanta hon under årens lopp
inte kunnat undvika att få och log blidt
åt alla barnungar hon mötte. Och
hälsningarna besvarades med den vänlighet
som tillkommer den som synes
personifiera den, eller också med den
likgiltighet som endast egoismen har bruk för.
– Människorna äro ju så olika! — I
huset hon bodde bemöttes hon som en
ståndsperson, en utvald. Med hänsyn
och grannlagenhet. Var trappan aldrig
så full af sladdrande, från
hushållsbestyren skolkande kvinnor, lämnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
