Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teatervärlden: Damerna Laurent,
Tillgren, Gille och mamsell
Ebeling, den senare en firad
operasångerska, hvilken förvisso lagt
hela kontinenten för sina fötter
om ej en förtidig död träffat henne
under ett uppehålli Berlin. Bland
herrarna lägga vi märke till
Torslow, Norrby, Zetterholm och
Stjernström, om hvilkas storhet,
trots de spelat med i något så
fasligt som revy, teaterhistorien
ger mycket tydligt besked.
R
Det var något särskildt lustigt
i de gamla revyerna, nämligen
just de traditionella revyfigurerna,
lika hvarje år: Tiden med sin
lie i handen och timglaset på hufvudet,
Gamla året, en bruten gubbe, samt Nya
året, för det mesta en käck flickgestalt,
där teatern ej hade något litet underbarn
att förfoga öfver. Tiden utdelade de hårda
slängarna åt publiken, Gamla året
försvann i underjorden och Nya året
framträdde i all glans, själf sjungande den
oundvikliga slutkuplettens femtielfva
strofer, eller låtande någon glad själ och
prima kuplettsångare göra det.
Detta revyrecept följdes ännu mot
slutet af 1890 talet. Den som skrifver dessa
rader har användt det i en hel mängd
revyer, senast 1890 på Vasateatern, där
Nya året i en uog, skön flickas gestalt
kom upp ur en jättestor valurna, hvilken
användts i stycket.
Den långa slutkupletten var ett trick,
som användes än längre, men publikens
oro för att få sina ytterkläder — det
måtte ha varit en mindre orolig
publik förr i världen — gjorde att
slutkupletten måste göras om till en liten
slutkör, under hvilken man från scenen
Gamla Dramatiska teatern vid Kungsträdgården i Stockholm
på 1840—50-talen.
ständigt hade nöjet att se publikens —
ryggar.
De vackra baletter, hvarmed man
numera afslutar en revy, förmå dock fängsla
och kvarhålla publiken, men, ack, hur
länge skall det räcka? Och hvad ska
man se’n hitta på? Ett strängt förbud
att få ut ytterkläderna innan stycket är
slut och innan de agerande blifvit
inropade minst tre gånger, författaren två
gånger och Verch & Flothow en gång,
skulle måhända visa sig verksamt.
&
August Blanche skref på sin tid en
hel mängd tillfällighetsstycken, bvilka
ömsom hade karaktär af nyårsrevyer,
ömsom rent af sågo ut som sommarrevyer.
»1846—1946>» skulle sålunda än i dag
duga till sommarrevy med sin flygande
västgöte, sin kujonerade äkta man, sin
röda tråd med sanningens spegel, förd
af Sanningens gudinna. Stycket
förvand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
