Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSET BREDVID
Där, längst uppe mellan fönstren och
under vägguret, sitter »baronen och
friherren> - (ordagrant på en skånsk
godtemplaraffisch) Barnekow från Västra
Göinge. Han synes nöjd med tillvaron —
kanske emedan han just nyligen i
riksdagen hållit det namnkunniga anförande
där han häpnade öfver att icke Berns’ och
Blanchs publik kunde pläga sin
stofthydda med saft och vatten.
Snedt emot iakttages
kammarkamraten, den oförtrutne
arkivforskaren Johan
Johansson i Noraskog. Han
förefaller att vara en i viss mån
inåtvänd natur (kanske dock
endast från ordlekaresynpunkt)
ty han placerar sig ständigt
med ansiktet mot väggen.
Till den morgonfriskaste
uppsättningen af
frukostgäster hör äfven bankmannen
Söderberg. Han går
gemenligen under smeknamnet Folies
Dramatiques på grund af sin lifliga beundran
för teaterfolk — kanske hufvudsakligen
den feminina hälften.
Klockan har närmat sig nio, och snart
uppdyker »Mannen med fem sjukdomar,
hvaraf minst fyra dödliga», på
prästbetyget och något kortare benämnd Adolf
Hellander. Han var aktör en gång i
världen och gjorde lycka i en historisk
roll, tack vare porträttlikhet med Karl XII.
Mest frejdad blef han dock genom sin
Axel Stenholm,
Du Nords mångårige hofmästare.
fagra, alltför tidigt bortryckta maka, enligt
samtidas utsago en af de älskligaste
företeelser som någonsin trampat den svenska
scenens tiljor.
Under en signatur, lika anspråkslös som
han själf: >En gammal skådespelare»>,
utgaf »Hellis»> (vännernas beteckning)
åtskilliga teaterhistoriska anteckningar,
hvilkas uppgifter dock böra tagas med en viss
varsamhet. — Hellis var af
ett vekt, allvarligt, ja,
sorgmodigt skaplynne. Mig
veterligt röjde han aldrig humor
utom vid ett enda tillfälle.
Det var sommaren år 1890,
då han i arla morgonstunden
ringde upp en framstående
nervspecialist.
- Hur så?
Jo, på den nattliga
vandringen till sitt hem på
Djurgården hade han tyckt sig
passera en hjord elefanter.
Men det var långt ifrån så farligt som det
lät — ingen elefantasi. Bestarna med
betarna tillhörde en singhalesisk trupp som
skulle förevisas i Tivoli. — —
Minuterna gå och timmarna glida.
Framstående affärsmän och andra förnämligare
borgare, som intagit en stabilare frukost
under den soignerade hofmästaren Stenholms
öfverinseende på afdelningen till vänster, ha
på högra sidan förplägat sig med starkt kaffe
och ännu starkare tillbehör. En trio har
ådragit sig vår särskilda uppmärksamhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
