Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSET BREDVID 213
I midtelsoffan bredvid har den
musikaliske revisorn intagit sitt långt uttänjda
elfvakaffe med två halfva mandelbröd och
tre bhamburgerskorpor samt studerar
grundligt lokalens alla tidningar, så väl
inhemska som utrikiska. Denna själsodlande
sysselsättning afbryter han endast för att
gång efter annan kvida öfver det grufliga
draget och med lifliga kraftuttryck bedyra
att han aldrig oftare skall sätta sin fot
inom ställets murar.
Snart får han — tyvärr — tillfälle att
hålla ord, om han också likt mången
annan helst skulle se att han sluppe.
Den resliga gestalten med storstöflar
på hälften af benen och godmodighet
bredd öfver hela fysionomien är f. d.
fortifikationskaptenen Hagdahl, en brorson
till kokboksdoktorn Charles Emil.
Kaptenen, inom vårt samhälle hufvudsakligen
känd som konstsamlare och
konstnärsbeskyddare, åtnjuter (jag talar mest om
flydda dagar) i hela landet stort anseende
som järnvägsbyggare.
För närvarande utstakar han
Nynäsbanan och har under sina ströftåg ådragit
sid den obotliga skavank som år 1906 i
vårens tid skulle sänka honom i grafven.
Han ämnar nu intaga sin frugala
lunch — en smörgås utan smör med
tunga jämte ett glas pilsener — tio öre
den tiden.
Till honom sluter sig inom kort en af
hans skyddslingar, den geniale, ehuru i
lifvet alltför vilsekomne arkitekturmålaren
Axelson, gemenligen kallad »>Färsken>,
han som påstod att ban en gång i
Saharas brännande öken matat tigrar med
franska brön. Nu skildrar han för sin vän
kaptenen ett besök som han föregående
dag aflagt hos juveleraren Hammer, hvilken
också bjudit på middag.
»Färsken» är allt annat än belåten,
och det kan man svårligen förtänka en
man med hans vanor. Först och främst
hade måltidens piece de résistance varit
något så okonstladt som kokt strömming
med persiljesås, och vidare hade »lilla
pärlan» lyst med sin obevekliga frånvaro
i denna enkla infattning. Vidare hade
värden gjort sin gäst nervös med den
ideliga frasen:
»Titta, herr Axelson, det där har jag
köpt på stadsauktion.»
Omsider tröt Färskens tålamod, och
han genmälde ettrigt:
»Hör nu, säg, har herr Hammer köpt
den här strömmingen också på
stadsauktion?»
Denna rolighet var kanske den sista
man hörde om vännen Färsken.
Någon tid efteråt slöt han sin jäktade
tillvaro på Lunds hospital, där han till
olyckskamrat hade Ernst Ljung, den
frejdade silhuettklipparen, med skäl kallad
»Sveriges Konewka». |
Han tillhörde dock »Operakällarns
glada kunder»>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
