Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
dem öfver stenarna. Men det var
brådtom och i träskor visste han att
fåglarna skulle höra honom. Han smög
förbi stugknuten och tog skydd utaf
nätboden, så att fåglarna inte skulle se
honom. När han kommit förbi den
hukade han sig och kröp bakom
stenarna som lågo närmast stranden. Ett
par gånger stack han upp hufvudet och
såg sig för. Fåglarna lågo kvar. De
simmade utanför lockfåglarna och reste
på halsarna, misstrogna och undrande
hvarför de andra inte rörde sig.
Janne var nog redan så nära att han
kunde räckt dem, men han ville helst
komma så nära som möjligt. Dels för
att vara säker och dels för att kanske
få dem öfverens och ta bägge i en
smäll. Han hade gjort så förr — många
gånger. Ibland hade han fått både tre
och fyra i skottet, när det slumpat
till bra.
Hur nu Janne kröp, så hörde
fåglarna honom, och lyfte just när han
stack upp sin bösspipa öfver
strandstenarna.
Janne sköt inte gärna på fåglar i
luften. Det var så osäkert och han
hade alltid så liten tid att sikta, tyckte
han. Men nu flögo de rätt ifrån honom.
Han tog korn som han tyckte och
klämde till. I detsamma var han på
benen och svor öfver att han inte
träffat. ’
Fåglarna hade svängt åt sidan vid
skottet och Janne stod och såg efter
dem med giriga ögon. Så sänkte den
ena sig plötsligt. Slog igenom isen
därute och blef liggande. Det var
honan.
Hanen märkte att hon blifvit efter.
Vände och fällde bredvid henne. Den
tunna isen gaf vika för honom och det
blef en fåra af öppet vatten där han
BENGT BERG
rörde sig. Han simmade fram till
honan. Hon var inte död. Hufvudet
hade sjunkit ned i vattnet och hon
visste ingenting mer om riktningen,
men fötterna arbetade rastlöst af drift
att komma bort från den fara som fällt
.henne. Hon stötte ständigt emot och
’slog undan isen framför sig.
Hanen förstod inte hvarför hon
fällt där midt i isen. Han simmade
rundtom henne och lockade ängsligt.
Han steg upp på iskanten gång på gång
men det bar igenom öfverallt och det
blef alltmera öppet vatten omkring
honom. Stundom lyfte han i rädslan
och svängde fram och åter. När honan
inte följde honom kom han på nytt och
fällde bredvid henne. Reste sig flaxande
i vattnet och lockade — aala — aala.
På stranden stod Janne och såg.
I första ifvern hade han löpt ned till
båten för att fara ut efter fågeln, men
när han väl fick tag i fånglinan märkte
han att isen var starkare än han trott.
Därute var det ju bara sörja ännu, men
under land var den så tjock att det
knappt bar igenom för foten. Janne
blef stående och funderade. Det var
ett bra stycke dit ut. Han räckte inte
dit med ett skott. Neej — om han så
hölle ett par famnar öfver. Det måtte
hin fara i väg och fördärfva båten för
en fågelusling. Inte blefve det så stor
skada, men isen kunde äta sönder i
sidborden, det visste han. För resten
— det var ju bara onöda alltsamman.
Fågeln kom ingen väg därute. Hon låg
där hon låg, det var tvärsäkert. Dyka
undan kunde hon inte. Flög, det gjorde
hon inte mer och gå öfver isen kunde
hon nog inte heller. Och så var hon
ju ofärdig. Fröse det nu hela dagen
och sen öfver natten, så kunde han ju
gå efter henne, i stället för att
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
