Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
var hans. Han gick ett par steg och
kände sig för. Neej — där fanns inte
någon lina. Och inte på nästa påle
heller. Och nästa, och nästa. Det
fanns inte en lina på hela bryggan.
Det gick rent rundt i Jannes hufvud.
Om någon lufver varit där och stulit
båten. Alla de andra båtarna också
kanske. Det hängde inte helt ihop.
Och tyst och stilla var det därnere.
Inte ett ljud från dyningen som alltid
skvalpade under bryggan. Det
började spöka i Jannes inre och på en gång
kom det för honom att det var så illa
kallt. Borta i tullstugan såg han att det
lyste i ett fönster. Han måste gå dit
och säga ifrån att båtarna voro borta.
Han måste ha ut folk för att ta reda
på båten. För resten vore det bäst att
han hölle fast sina buteljer, så att ingen
stule dem också. Janne gjorde en
kraftansträngning för att komma åstad och
satte kurs mot ljuset borta i stugan.
Men han kom blott ett par steg från
bryggan, så törnade han på en båt.
Han kände på den och kunde inte
förstå hvarför den låg där. Men så
törnade han emot en till. Då klarnade det
lite för honom. Båtarna voro
uppdragna. De lågo stöttade och täckta,
med kölen i vädret. Visst i h—e —
det var ju is. Han hade gått öfver
från skäret och hade inte alls haft
någon båt med sig — —. Då kunde
han ju gå tillbaka också. Han behöfde
inte alls göra sig besvär med rodd,
utan kunde gå öfver, hvar han ville.
Nu, när han tänkte på det, såg han
ju isen. Han tog sig ned emellan
båtarna och styrde ut mot skäret.
Det fanns intet ljus därute att gå
efter men Janne hade kompass i
hufvudet, så att kursen var nog riktig från
början. Värre var det med isen. Den
BENGT BERG
var så blank och hal, och Jannes
träskor voro också hala. Och därför bar
det ikull när han kommit ut ett stycke.
Janne svor och kom på benen, kände
väl efter om buteljerna voro hela och
gick vidare. Men han kom inte långt
förrän det bar ikull på nytt. Det var
inte möjligt för honom att hålla sig på
benen. Så snart han kom upp och satte
i gång gled träskorna undan och han
låg där. Han drog af sig skorna och
ville försöka i strumplästen, men det
gick ännu mindreé. Han föll på sidan
och tappade träskorna i vändningen.
De slogo i isen med en smäll och
dansade bort, som om de varit lefvande.
Janne hörde inte hvart de togo vägen
utan menade att de måste ligga
alldeles bredvid, där han släppt dem.
Han trefvade i mörkret och sökte. Han
svor och åkallade allt hvad han hade
i minnet och kröp omkring för att
finna dem. Men han kände bara den
blanka kalla isen. Janne blef alldeles
ifrån sig. Han bad och han hädade.
Bad till skorna, som ett barn, att de
skulle komma till honom, så att han
kunde gå. Att de inte skulle fara ifrån
honom. Han lofvade att aldrig gå ut
på is med dem mer, utan låta dem stå
hemma i varma stugan. Men han kände
ändå inga skor, när han trefvade
omkring sig. Då hädade han allt heligt
han visste, därför att han:’ingen hjälp
fick och på samma gång grät han.
Grät i förtviflan därför att hans händer
och halfnakna fötter värkte af köld.
Han slog händerna i isen för smärtans
skull. Reste sig på knä och stampade
med ena foten i isen. Det hjälpte
lite mot kölden och han glömde allt
annat för smärtans skull. Ville upp
på bägge fötterna för att få lindring,
men isen bågnade plötsligt under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
