Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
gick upp. Då ryckte han till för ett
kändt ljud. Det kom från den döda
fågeln där. Den hade blifvit lefvande.
Nej — nu hörde han det tydligt — det
kom närmare — bakom honom. Han
ville vända sig däråt, men han hade
ingen kraft mer. Han var stel och när
han lyfte händerna hölls han ändå kvar
på samma ställe. Han blef så
förskräckt däröfver att han med hela sin
kraft vred sig för att se. Men han vred
för tvärt. Han hade varit infrusen
utan att han märkt det och nu brast
alltsamman. Han trefvade efter fågeln
som han släppt, men han nådde den
inte mer. Iskanten låg så högt nu
BENGT BERG
mot förut och han kunde inte tänka
att det var brådska. Han hade kommit
under och räckte inte mer. Han ville
ropa som förut men rösten svek.
Ljudet bakom honom förkunnade
något — något som han inte kunde
få ett klart begrepp om, därför att han
redan var under med halfva hufvudet
när han hörde det sista gången.
Det var blott det ängsliga lockropet
från en isand — aala — aala.
För mannen som sjönk var det
mycket mer. Det var den första
stämma som förkunnade dagen — hans
domedag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
