Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Nu, som alltid förr, är det så tomt
och tyst efter dig här hemma. Ja,
ännu starkare än förr känns det hur
ensam jag är utan dig. Jag ser med
hvar dag allt klarare att det endast
är i din närhet, som jag förmår samla
ihop de omaka människodelar, som
bilda mitt jag. Du, den klokaste och
dyrkansvärdaste bland vänner! En
farlig egenskap nästan, ty den
kommer mig ju alltid att glömma att du
också är min mor.
I denna underliga tid äro ju äfven
sönerna ofta äldre än sina mödrar.
Trettio år äro åtminstone ett högt tal
för mig. Det känns som om det
sträckte sig öfver århundraden.
Fängslande tidehvarf och hopplöst
ointressanta, långa rader af mörka nätter och
så en och annan solhvit dag.
Människor — också sådana som man
endast drömt om. Och längtat efter i
upphöjda eller förtappade stunder.
En af dem som jag hittills endast
skådat med min själs ögon, såg jag i
går kväll med mina lekamliga. Det
har aldrig händt förr, och jag medger
att saken låter otrolig. Icke i en
vanlig poets öron eller för en människa
med luftig fantasi. Men för mig. Jag
är ju inte en vanlig poet, och min
fantasi dyker, som det påstås, hellre
under jorden än den lyfter sig till
flykt öfver den.
Damen? Hon satt på första raden
— det var sista gästspelskvällen —
och på första bänken i fonden. Det
var en ung konungadotter från ett
land, som ej tillhör den europeiska
kontinenten eller de öfriga kända
världsdelarna. Ungefär midt i Stilla
hafvet ligger hennes faders rike —
förnämt, mäktigt, lugnt. Allvetenheten
råder där, och en lögn har ingen af
HILMA SÖDERBERG’
inbyggarna sagt på många tusen år.
Skrifna lagar äro likaledes okända.
Enhvar vet ändå hvad han skall göra.
Jag skall inte trötta dig med
ytterligare uppräkningar. Du som förstår
allt ser ändå, trots min
ofullständighet, detta land. Och hvem vet om du
ej till och med varit där — när allt
blir uppenbaradt, har jag måhända
blott lydt ärftlighetslagen i mitt
landande vid denna märkliga kust.
Hon satt som sagdt på första
raden. Hvitklädd, mellan tjugu och
tretti år, blekgula rosor vid bröstet,
en rödlätt herre vid sidan. Jag
konstaterade med objektiv visshet, att
han hvarken var fader, make eller
broder. Möjligen morbror eller
farbror. Minspelet under deras
mellanaktskonversation tydde därpå. De
voro vänligt älskvärda — dock utan
öfverdrift — mot hvarann.
En träffande och detaljerad
beskrifning af henne skall jag aldrig
kunna ge dig på prosa. Naturligtvis
kan jag säga dig, att hennes hår var
mörkt och hennes ögon mörka, men
tusen andra kvinnor ha också mörkt
hår och mörka ögon. I fråga om
munnen var hon dock alldeles allena. Den
kom mig att tänka på en svan i
ensamt majestät glidande öfver djupt,
svart vatten. Men den förde också
tankarna på en örn, som strider och
dödar och försvarar herraväldet öfver
luften.
Du förstår — hennes mun
berättade om oändligt lugn nobless och om
revolution in i döden.
Men skulle jag ge henne ett namn,
så blef det dock en blommas.
Svärdslilja borde hon kallas. Denna stolta
och ljufva ordsammansättning passar.
Under hela kvällen satt jag fylld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
