Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
af en bottenlös förundran öfver att
icke hela publiken var vänd mot henne
med knäppta händer. Det hjälpte ej
jag erinrade mig, att det höga
biljettpriset förde med sig suggestionen att
intet annat än den åldrade och
spetsbeprydt välklädda hjältinnan på
scenen fick lägga beslag på ögat och
tanken.
Mina försök att efter sista
ridåfallet ta reda på den okända, hvar hon
bodde och dylikt, följa efter henne
helt enkelt och simpelt, strandade på
olyckliga och af gud förbannade
omständigheter. Närmare bestämdt på
två kolleger eller rättare deras fruar.
De höllo fast mig, en i hvardera
armen, och släpade mig till ett matens,
fåfängans och syndens näste. Under
supéns förlopp lär jag ha förfärat och
hänfört dem med mina utgjutelser
öfver lifvet, moralen och isynnerhet
kvinnorna. De båda fruarna skola
härefter utan tvekan gå i döden på att
jag är ett snille.
Doktorn påstår det passar mig bäst
att skrifva en halftimme i taget. Och
nu har jag suttit här en hel. Därför
farväl, chere mére.
Din Paul.
IX.
Paul Corvin till sin mor.
Du högt vördade!
Jag har böjt mitt hufvud under
dina jordiska och förnuftiga
förebråelser — jag skulle till och med ha böjt
mina knän om du varit här — men
nu står jag någorlunda rak igen.
All denna ödmjukhet har dock ej
233
precis varit nödvändig, ty mina ögon
äro nu nästan botade från sin
svaghet att utgjuta tårar utan tvingande
skäl. Doktorn gör för hvarje
konsultation en allt mera belåten nick. Jag
afhåller mig också från alla
promenader, då solen skiner och hvita
husväggar bli ännu hvitare.
Endast i skymningen går jag ut och
så om kvällarna — medmänniskorna
äro också nästan skönare vid den
tiden på dygnet, särskildt kvinnorna.
Dessutom kan jag då en och annan
gång gripas af den saligaste af
illusioner, att hon som går före mig —
eller hon som kommer efter — är
hon! Hon hvars rätta namn jag
1 min stora fattigdom och okunnighet
icke ens kan uttala.
Resignationens stadium har jag ej
hunnit ännu. Dit kommer jag kanske
när en diktsamling — bärande titeln
»Prinsessan af det Tusenåriga Riket»
— blickar mig till mötes ur
bokhandelsfönstren. Dylikt brukar vara
pillret som återför till en platt
verklighet och drömfri sömn.
Men nu till dig. Du skulle absolut
inte trötta ut dig med att lägga ned så
mycken världsklokhet och spiritualitet
och moderlig förargelse på raserandet
af mina drömmars byggnader.
Hvarför unnar du mig inte i stället dessa
anspråkslösa nöjen? Jag behöfver
dem dels för min egen skull —
hvilken dödlig tristesse möter ej från
många håll — och dels för yrket.
Tror du att poeter kunna skapa af en
handfull lera eller af ett refben! Eller
af en verklighet som väcker leda och
trötthet innan vi hinna den in på
lifvet och studera den! Nej, moder, låt
mig dikta om min svärdslilja och låt
mig älska henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
