Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
länger, för stolarnas gyllenläder, med
ett ord för allt hvad som fanns i ditt
kära gamla hus, lilla mamma.
Vi logo mot hvarann och kände
innerst i våra själar att stunden var
angenäm.
Sedan sutto vi till långt öfver
midnatt i salongen och höllo revy med
lifvets frågor och gåtor. Han är
intressant, förbluffande. Det finns
ingenting våldsamt och brutalt hos
honom, men han har ändå en
raffinerad förmåga att visa hur föga
barmhärtighet det skulle finnas hos
honom — om det gällde.
I vanliga ögon kan han nog göra
intryck af en brinnande socialist, men
jag undrar om han ej skulle bekänna
sig till hvilken religion som helst blott
den åsyftade vår — Guds jordiska
rikes arftagare — tillintetgörelse. Han
gör sig dock inga illusioner, naivitet
är honom en styggelse ; han tror
hvarken på det ena eller det andra, ler
at Marx och talar illa om grefvinnan
Hatzfeldts älskare. Fast endast
privatim, som han säger. Ty officiellt,
inom partiet, skrifver och förkunnar
han med sant nöje hur starka lögner
som helst. Ty lögnen har ju alltid
ett långt större välde öfver folken än
sanningen.
När han kommer i farten, hvilket
han aldrig gjort i din närvaro, är det
en njutning att vara åhörare. Han är
en eminent talang att höra och
numera säger han små anmärkningar
öfver världen ungefär som jag, när
andan faller öfver mig. Men det kan
ändå inte bli fråga om någon
imitation. I detta som i annat är han fullt
själfständig.
Energi har egentligen aldrig väckt
min beundran. Jag har alltför ofta
239
sett den vara dumhetens och
själsfattigdomens följeslagare. Men
vännen Ramsells energi inger mig i alla
fall respekt. Hvad har han ej hunnit
med — trots han haft dagarna
upptagna af brödkampen. Och så
sjukdom därtill. I tolf år har han varit
stockholmare, och en spilld sekund
ligger säkert inte på hans samvete.
Också vi båda talade om kärlek.
Han hatade den. I hans ögon var
äfven den en lyxvara, något sådant
som skapats för ett fåtal. Något som
räknade frändskap med champagne
och Rembrandtsetsningar och
guldbroderade sammetsdräkter.
Jag ansträngde mig med att påvisa
fakta: att man älskar lika mycket
och lika ofta vid bakgatorna som vid
Strandvägen, att man ser lika heta
blickar och blossande kinder på en
enkel och improviserad svängom i en
drängstuga som på en väl förberedd
festlighet i ett förgylldt tempeli denna
stad.
Han brydde sig just inte om att
höra på mig.
Han ägnade större uppmärksamhet
åt reproduktionen af Gérards porträtt
af gudomlighetens öfversteprästinna
under korsikanens e&era : Juliette
Récamier. Han lät till och med, i ett
obevakadt ögonblick, en slags hymn till
hennes ära uppstiga. Jag för min del
förtalade henne och påstod att hon
varit en slipad kokett — höll hon ej, för
hela lifvet, kvar alla sina beundrare
bara genom att — hålla dem på
afstånd !
Jag misstänker den unge mannen
har stora pretentioner. Somliga säga
ju att det är nyttigt, men vi ha ju
också sett all det kan bli människans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
