Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
hennes långa lefnad, och hvaraf de
flesta under en längre eller kortare
tid tillhört den Herz’ska salongen och
därmed Alt-Berlin. En uppräkning
af dem är återigen mycket litet värd.
Må därför blott de viktigaste och mest
kända här utan vidare kommentarer
anföras! - Karl Philipp Moritz och
Friedrich von Gentz, grefvinnan von
Genlis, född markisinna de Sillery
och madame de Staäöl, de båda
bröderna Humboldt, Jean Paul och Ludvig
Börne, Schleiermacher, prins Louis
Ferdinand, hertiginnan Dorothea af
Kurland och dennas syster Elisa von
der Recke samt slutligen Schiller och
Goethe höra alla dit. Thorvaldsen
har hon flitigt umgåtts med i Rom,
där hon äfven träffade vår egen
Atterbom efter att förut hemma i Tyskland
ha träffat och stiftat vänskap med en
annan svensk, Tegnérs vän Brinkman.
I Miänchen blef hon bekant med F.
H. Jacobi och Schelling och i Bonn
gästade hon Ernst Moritz Arndt. Och
slutligen hade konung Fredrik IV
redan som barn af sin lärare Delbräck
blifvit införd i hennes hem, och han
öfvergaf henne aldrig; kort före hennes
död, som inträffade i hennes 83:e år,
aflade konungen ett besök vid hennes
sjukbädd. I hela denna långa rad af
namn, som dock endast beteckna
topparna och icke heller dem
fullständigt, har man att läsa Henriette
Herz intressanta lifshistoria äfvensom
att blicka in i detta lif själft. Och
man skall icke på någotdera stället
AND. WESTERGREN
finna en enda fläck. Lika skönt, som
hennes ansikte var, lika ren var den
vandel, som uppbar det. I sanning,
en härlig kvinna! Och man kan
tilllägga: en härlig tid, i hvilken hon lefde!
Men de tiderna äro förgångna, och
husen äro försvunna. Försvunnet är
det Herz’ska huset och så äfven det
Beer’ska, i hvilket Michel Beer och
Meyerbeer voro födda. Försvunna
äro de Veit’ska och Ries’ska husen,
hvilka också gömde på vackra minnen.
Kvar står endast ännu det
Mendelssohnska huset, ur hvilket så mycket
ljus utgått och så mycken
barmhärtighet flödat. Det är nu ett hyreshus,
där fåglarna flyga in och ut, liksom
då Lessing bodde där. I
bottenvåningen är ett konditori och kafé och
i våningen däröfver en vinstuga. Det
tycks vara kutym i Berlin att aptera
sina minnen för dylika ändamål. Så
äro de tillgängliga för allmänheten,
menar man väl. Det är dock fullt i
stil med den materielle berlinarens
och för öfrigt hela samtidens sätt att
se på lifvet. Minnena äro för de flesta
något lika dunkelt som ett halft
utplånadt porträtt i medaljongsformat.
Hvarför skulle de då vara något annat
för berlinaren, som har så mycket
att ersätta dem med. Det är med en
beklämmande tyngd, som snör samman
ens sinnen, man tänker på, hur snabbt
— snabbare än väl någon annanstädes
— det ena efter det andra förvandlas
i spillror af det, som en gång verkligen
gjorde skäl för namnet Alt-Berlin.
- Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
