Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GRÖNA KORSET
tes alltför dyrt med hvilotimmarnas
hungrande hemlöshet den stund,
staden sof sin middagssömn, och man
själf på ämbetsrum eller verkstäder
förtärde en medförd, alltför torr och
torftig kost.
Karl Axel brukade resa ut klockan
fyra. Men denna höst hade han en
dag i stationens väntsal bland de
andra barnen, som bidade
befrielsetimman, upptäckt en liten blond,
skrattande flicka af ungefär hans egen
ålder med förnämt ansikte och stora,
dunkla drömögon. Han visste ej,
hvem hon var och hade aldrig förr
sett henne. Ej heller vågade han fråga
de andra — först när han såg, att hon
log plats på tåget mot norr, fattade
han mod och fick veta, att hon hette
Walborg Leidermann, och att hennes
far egentligen var tysk och tjänsteman
vid en station uppåt linjen.
Han tänkte mycket på Walborg.
När han gick hemma i trädgården och
gräfde eller högg ved, såg han
ständigt hennes skrattande mun eller det
ljusa böljande håret. Men han hade
ej vågat tilltala henne, ty Karl Axel
var redan rädd för kvinnorna. I
hemlighet drömde han dock mycket om
dem och skref i gymnasisttidningen
anonyma dikter, som alltid brunno
af en dyrkan utan andra mål och
gränser än sin egen eld. Nu fingo
de med henne en personlig
dedikation, men nu gömde han dem också
för alla profana blickar djupt i sin
skrifbordslåda.
Walborgs tåg afgick tio minuter
senare än Karl Axels, och därför
hände det ibland, att hon ej kommit
ner, innan han for. De dagarna tyckte
han, att lifvet ej längre var värdt att
lefvas. Slutligen stannade han blott
269
för att få se henne och gick sedan
den långa vägen ut. Första gången
detta hände, undrade hans mor,
hvarför han kom så sent, och Karl Axel
rodnade förvirrad utan svar. Snart
fann han dock ett skäl — han hade
stannat för att läsa matematik hos
en kamrat. Nu var Karl Axel
egentligen ej dålig i matematik. Han hade
tvärtom haft öfverbetyg vid vårens
uppflyttning till sjätte öfre. Men han
måste ju uppge någon orsak, som
kunde godtagas.
En dag mötte han Walborg i
vestibulens glasdörr och råkade stöta till
henne, så att hon tappade en bok.
Förvirrad böjde han sig ned och tog
upp den.
»Ursäkta l»
Hon log vänligt mot nonom, när
hon sade:
»Tack! Det gjorde inte något! Är
ni inte Karl Axel Borg? Jag heter
Walborg Leidermann. Kan vi inte
prata litet, innan tåget går? Ingen af
de andra är kommen än.»
Han bugade sig förläget. De satte
sig på en af den kalla väntsalens
pinnsoffor, och Walborg underhöll honom
med en detaljerad redogörelse öfver
sista franska lektionen. Karl Axel var
fåmäld. Han tänkte på, att lyckan
ibland springer en i famnen, då man
minst väntar det. Och héla tiden höll
han böckerna öfver ficksömmen, ty
han ville ej, att hon skulle se den,
åtminstone ej i dag.
Han förstod ej, hur den kvällen
gick. Allt där hemma plågade honom
som något ovidkommande,
oväsentligt. Det brusade och brann i honom
af detta underbara, som ej fick, ej
kunde sägas. Och när han ändtligen
sagt godnatt, var det i ett yrande rus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
