Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
han påbörjade en lång, episk dikt om
en ung man, som länge vandrat i
mörker men ändtligen mött solen.
»Jag vet inte, hvad det går åt
pojken!» sade Karl Axels pappa en dag.
»Han äter inte och börjar magra. Han
måtte väl inte sitta uppe om nätterna
heller! Man får ju aldrig veta, hvad
han har för sig.»
»Han arbetar väl på matematiken,
stackarn. Det är svårt hålla middagen
varm till half sex, när han kommer,
men då han vill stanna inne och läsa
kan man ju inget säga,» svarade
modern.
" Dagar och veckor hade gått, och
Karl Axel visste nu, att utan Walborg
var världen blott en stor, trist
arbetsöken, där man måste dela sig mellan
läxböcker, vedsågning och ett
trädgårdsland, som skulle gräfvas om och
om igen, tills ryggen värkte, och
händerna blefvo fulla af svidande blåsor.
Han tyckte, att glädjen ej fanns för
hoenom utom i henne. Vänner hade
han inga och blef aldrig bortbjuden,
ty han kunde ej bjuda igen. För
resten kunde han ej stanna inne om
kvällarna och gå ut i mörker och rusk.
Han behöfdes hemma de korta
eftermiddagarna. Men nätterna voro hans
egna, och då lefde han i en annan
värld, där Walborg var härskarinnan
och han den lycklige, den ödmjuke
tjänaren. När alla andra gått till
sängs, och han utan fara för
upptäckt kunde taga fram sin pipa, satte
han sig vid skrifbordet och skref på
den stora roman, som en gång skulle
göra honom namnkunnig och värdig
henne. Och nästan hvarje dag
stannade han inne för att få se och tala
med henne. Därför stod han också
nu och väntade i regnet.
AXEL AHLMAN
»Goddag, Karl Axell!»
Walborg hade kommit
Trädgårdsgatan bakom honom.
»Jag måste stanna inne till
åttatåget och har varit hos morbror Ernsts
och ätit middag. Vi har profräkning
klockan sex, och jag vet inte, hvad
jag skall göra till dess. Hur länge
stannar du?»
Ögonen bådo.
Karl Axel tänkte på trädgården och
sina våta fötter och middagen. Han
var mycket hungrig, ty han hade inget
ätit mer än sina torra
frukostsmörgåsar klockan tio. Men så såg han
på Walborg, och hon segrade.
»Vi kan ju gå utåt hamnen ett slag.
Men det regnar?»
»Det gör ingenting, jag har
regnkappa. Men fryser inte du? Du har
en så kort och tunn rock.»
Hon kastade en halft ogillande
blick på Karl Axels kavaj.
»Jag mötte Harry Waller nyss, och
du må tro, han var fin. Han hade
visst fått ny paletå.»
Karl Axel bet samman tänderna.
Det är väl ingen konst att vara fin,
när ens pappa är konsul, och man
får så mycket pengar, man vill! Han
hatade Harry. Men så sade han för
att rädda sig:
»Jag fryser inte. Och det gör
ingenting, om jag blir våt. För resten får
jag också snart en ny, lång rock.»
Han tillfredsställde sitt samvete
med, att det verkligen varit tal därom
hemma.
»Men skall vi inte gå då ?»
»Du skall få se något vackert!»
sade Walborg och stannade utanför
ett guldgmedsfönster.
»Harry gick in och frågade, hvad
det kostar. Det är inte dyrt alls. Bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
