Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GRÖNA KORSET
sju kronor, och det är riktigt silfver.
Han lofvade nästan, att jag skulle få
det.»
Hon pekade på ett grönt emaljkors
med silfverinfattning, som låg bland
andra berlocker på en sammetsdyna.
Karl Axel kände det så underligt tjockt
i halsen. Skulle Harry ge henne detta!
Nu skulle han velat slå honom. Men
det fick ej ske. Han gjorde ett
öfverslag i hufvudet. Om sex veckor var
det jul. Om han bara kunde komma
före till dess!
»När skall du få det?»
»Till min födelsedag på nyår.»
»Lofva mig att inte ta emot det,
så skall du få något lika vackert af
mig till jul i stället!»
Han bad för lifvet och räknade
samtidigt. Tjugufem öre i veckan i
fickpengar — en och femtio. Om han
så kunde gå både in och ut och ändå
få biljettpengarna, så blef det tjugu
öre om dagen under minst trettio
dagar. Summa sju och femtio. Det
kunde gål!
»Är det riktigt säkert?»
»Ja, jag lofvar dig!»
De fortsatte utåt hamnpiren. Öfver
Sundet föll dunklet redan som ett
vått, tungt, tyllflor, och dimman
svepte kall och fuktrå in från hafvet.
Mistlurarna ropade i alla tongångar,
osynliga och beklämmande, och
någonstädes långt borta hördes det
dofva dunkandet af ångfärjans
hjulskoflar. Det var folktomt och tyst ute
vid piren.
De stannade och sågo öfver
järnräcket ned i vattnet. Karl Axels
hjärta arbetade feberhett. Skulle han
våga säga henne allt och bedja henne
bli hans hustru? Eller var det bättre
att bara lägga armen om lifvet och
271
kyssa henne? Men tänk, om hon blef
ond och skrek! Han frös vid tanken
därpå. Men där var intet annat att
göra.
Han smög varligt högra handen
rundt den smala, veka flickmidjan.
Walborg stod stilla och tyst. Så
släppte han henne förskräckt.
»Är du ond ?»
»Nej!»
»Hvarför är du då så ovänlig?»
Han kunde ej hitta på något annat
i hastigheten.
»Hvarför är du så vänlig ?»
Det blef tyst igen. Så sade Karl
Axel:
»Jag älskar dig! Vill du bli min
hustru? Jag har inget annat att ge
dig än mig själf, men en gång, när
jag blifvit en stor diktare, så — — —
vill du vänta på mig till dess?»
Rösten slocknade och var nästan
bara gråt.
Walborg lade sin lilla arm om hans
hals, och ansiktet lyste af en ung och
strålande mänsklighets skönhet, när
hon kysste honom, innan han ännu
vågat.
»Jag älskar också dig och vill gärna
bli din hustru. Och du skrifver så
vackert! Jag har verserna här.»
Hon drog fram ett sammanviket
papper ur blusen.
»Jag kan dem nästan utantill. Jag
tycker så mycket om dig!»
»Jag skall börja skrifva i
tidningarna och förtjäna. Min kusin fick
fem kronor för en dikt i våras. Och
jag har så många därhemma. Se’n,
när jag tagit studenten, skall jag ge
ut min roman. Den handlar om dig.
Så kan vi gifta oss, det behöfver inte
dröja så länge, bara jag blir berömd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
