Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GRÖNA KORSET
gåsar och nattståndna biersladdar i
smutsiga flaskor, men han tänkte ej
därpå. Han mindes blott ett tungt,
rödt hufvud i molnet och en sättare,
som tassade in från tryckeriet, där
snart hans verk skulle förevigas.
’ Karl Axel gick genast till
guldsmeden. Korset kostade sju kronor,
och han fick ett vackert, svart
sammetsetui med knäppe till på köpet.
Dagen därpå var det julafton. Det
måste därför skickas redan samma
kväll. Han var så glad, att han måste
köpa rosor också. Medan han stod
och valde för att få de rödaste och
vackraste, öppnades dörren, och Karl
Axel blef blek af förskräckelse, när
hans morbror trädde in.
»Godkväll! Hvad gör du här?
Jaså, köper rosor. Nå, det har du väl
inte råd till?»
Karl Axel kände sig som en tjuf
och fasade vid tanken på, att
morbrodern skulle förråda honom hemma.
Men denne vände sig till fröken, som
expedierade.
»Hvad kostar de ?»
»Femtio öre stycket.»
»Hur många är det?»
»Tre.»
»Då tar vi två till. Skall du skicka
dem ?»
»Ja.»
»Då får vi ha en ask också. Har
man råd att köpa så vackra rosor,
får man se till, att de komma fram
ordentligt. Det blir väl bäst, jag
betalar dem åt dig!» sade han
skrattande.
Karl Axel tumlade ut ur affären,
yr af så mycken framgång. Han var
för glad för att kunna gå, han sprang
till postkontoret, och i hjärtat brusade
275
det af den lycka, utöfver hvilken intet
högre gifves.
Julen kom och gick, och Karl Axel
kände sig nu mer än någonsin
förenad med Walborg. Hon hade skrifvit
och tackat honom för gåfvan. Det var
ett litet sentimentalt flickbref på
violpapper med en gyllne dufva inpressad
i arkets struktur och doftade svagt.
Men han såg ej dess naiva lek med
ord. För honom var det källan till en
oändlig ömhet, och han bar det
ständigt på sig för att när som helst kunna
taga fram och läsa det. I vimlet af
obekanta, då han var i staden på de
små enkla familjetillställningar, han
bjöds till under ferien, öfverallt var
det blott i henne han lefde, henne
han såg, fastän hon var fjärran. Allt
detta var afsiktslöst och omedvetet
som hos hvarje ung och sann
människa. Och att han ej kunde tala med
någon om sin älskade gjorde
yttervärlden till en rad skuggbilder och
alla till skenvarelser, som intet hade
gemensamt med henne. Men hans
inre växte, och det bröt igenom ett
ljus, som strålade i ögonen och
stämmans vänliga klang, då han samtalade
med de sina.
När terminen åter börjat, möttes
Karl Axel och Walborg som förut på
jJärnvägsstationen. De hade nu lärt
sig att komma mycket tidigt, innan
ännu några andra hunnit ned till
hennes tåg och så krypa upp i en af
vagnarna. Där kunde de sitta ostörda
och tala samman länge. Och
emellanåt kysstes de för att sedan åter
börja göra upp planer för framtiden.
Så förflöto ett par månader. Men
det hände en dag, att Walborg ej kom.
Det upprepades, och Karl Axel gick
i en feber af ängslan och otålighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
