Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Slutligen den tredje mötte han henne
på gatan, och hon förklarade, att hon
nu skulle resa hem klockan två fyra
dagar i veckan. Schemat var ändradt.
Det var därför, hon ej kommit. Detta
var bittert för Karl Axel. I sin unga
otålighet var han svartsjuk på hvarje
minut af deras samvaro. Han var
tillräckligt oerfaren för att ej förstå
faran af trötthet i ett förhållande och
skilsmässans ljufhet. Men han måste
foga sig, och de träffades numera blott
. onsdagar och lördagar.
En kväll, då Karl Axel stannat inne
i staden för att fullgöra några inköp,
ban fått i uppdrag hemma, mötte han
Harry Waller.
»Godkväll! Kan du låna mig två
kronor? Jag måste ha dem nu.»
Det hade ett par dagar förut varit
Karl Axels födelsedag, och han hade
då jämte några småsaker fått en
tvåkrona, som ännu låg oväxlad i fickan.
»När får jag igen dem ?»
»På öfvermorgon.»
»Säkert ?»
»Säkert! Tack och tjänis!»
Den andres redan en smula
mondäna figur försvann i vimlet.
Karl Axel var trött och hungrig,
och som han hade många paket att
bära, beslöt han gå in på ett
konditori och vänta på tåget. Han öppnade
dörren. I ett inre rum satt Harry,
från hvilken han skilts för fem
minuter sedan, samman med Walborg.
De hade vin och bakelser framför sig.
En frossbrytning for igenom Karl
Axel, och han stannade som
förstenad.
»Godkväll, Lillen! Går du också
på syndiga lokaler?» hälsade Harry
hånfullt, som om de ej setts förut på
dagen.
AXEL AHLMAN
Karl Axel höjde armen som till
slag, men den sjönk åter. Fröken
bakom disken, ljusen och Harrys
säkerhet gjorde honom förvirrad.
»Är du ej hemrest?» sade han
tonlöst till Walborg.
»Som du ser. För resten tycker
jag inte du behöfver bry dig om det.
Hvarför är du inte hemrest själf?»
»Får jag tala med dig vid tåget i
kväll ?»
»Du kan säga, hvad du vill här.
Harry följer mig ned, så du behöfver
inte.» .
Han vände och gick ut på gatan.
Där träffade han två kamrater och
nickade tyst. Men då de började tala
med honom brast han i gråt.
Förskräckta drogo de honom in i en
portgång och frågade, hvad som händt.
Smärtan ref och slet i bröstet med
skarpa klor som ett vilddjur, och han
berättade allt för dem, afbruten af
halfkväfda snyftningar, om flickan
och Harry och tvåkronan. Han
kände
dem ej mycket men var tvungen att
tala med någon, likgiltigt med hvem.
Orden sköljdes fram af hans smärta i
ett hvirflande tempo, som förbryllade
de båda andra. De voro rättframma
pojkar utan erfarenhet i ting af detta
slag, men deras sunda heder
reagerade både mot flickans och Harrys
handlingssätt.
»Sabla knöll!» sade den ene.
»Hugg dem vid stationen och tala
med tösen. Vi går med och väntar
utanför.»
Karl Axel kunde ej motstå
frestelsen att än en gång få tala med
Walborg. Han ville redan söka
förmildrande omständigheter för henne, och
en blek förhoppning, att allt ännu
R_-1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
