Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GRÖNA KORSET
skulle låta sig ordnas, hviskade i hans
hjärta.
De gingo ned och ställde sig på
perrongen, dolda i skuggan, tills
Harry och Walborg kommo. Hon steg
upp i vagnen, och han stannade
nedanför, lugn, leende och segerviss
med foten på steget i väntan, att hon
åter skulle gå ut på plattformen.
Då sprang Karl Axel hastigt förbi
honom upp i vagnen, medan de båda
andra ställde sig bredvid Harry.
»Du stannar här!l»
Han såg på deras miner, att det
ej lönade sig göra ett försök att hoppa
upp i kupéen, ryckte ett slag på
axlarna och började hvissla en
bostonvals för att visa sig oberörd.
Walborg var ensam och stod just
1 begrepp att åter gå ut för att taga
afsked af Harry. Då hon såg Karl
Axel, rynkade hon pannan.
»Är du här ändål!»
Han frågade ödmjukt:
»Walborg, är allt slut? Håller du
inte alls af mig mera? Du vet inte,
hur det känns härinne!l!» —
Barnet var redan kvinna i
förmågan att såra och döda, då hon
svarade:
»Håller af dig! Nej, det gör jag
inte. Jag tyckte först om dig litet,
men nu är jag trött på dina eviga
promenader och ditt prat. Men jag älskar
Harry! Han har bjudit mig på
skolbalen och inte på smorgåsar» — hon
skrattade elakt.
»Han vet, hur man skall umgås
med damer. Och dig bryr jag mig
inte alls om mera. Jag förbjuder dig
att komma ner till tåget och tala med
mig. Jag vill inte veta af dig,
förstår dul!»
Hon stampade i golfvet af vrede,
277
och upphetsningen lockade fram en
djup rodnad på kinderna.
I detsamma gaf lokomotivet signal,
och Karl Axel hann knappast kasta
sig af.
Han vände sig till Harry, som
vinkade efter det bortilande tåget. En
dof förbittring, ett växande hat lyfte
hans ord med en underlig, främmande
klang.
»Jag vill tala med dig,» sade han
och tillfogade med en föraktfull blick
på den andres veka, förklemade
ansikte och gestalt: »Om du törs?» —
Men Harry var två år äldre och
skämdes. Därför svarade han
gäckande:
»Jag tror Lillen är ledsen 1i dag.
Är det så hemskt, det han har att säga
då? Vill han kanske slåss ett slag?
Jag törs nog ändå.»
»Nej, jag vill inte slåss, men jag
vill tala med dig, och vi kan gå neråt
hamnen. Där får vi vara i fred. Om
du törs!» tillade han än en gång.
De gingo nedåt alla fyra. För
Harry var det en obehaglig promenad,
ty han hade dåligt samvete, och
kanhända blef det slagsmål af. Enligt
pojkars oskrifna hederslag behöfde
han visserligen ej vara rädd, att Karl
Axels vänner skulle blanda sig i
affären, men ändå! Så tänkte han på,
att den andre var mindre och yngre
och återfick sin säkerhetskänsla.
De hade kommit ned till
hamntomterna. Lyktorna stodo glest i
mörkret, och inga människor syntes
i de smala gatorna mellan
brädstaplar och kolupplag. Svarta skrof och
riggar reste sig högt öfver kajerna,
och som en blodig stjärna lyste fyren
röd utifrån. De stannade under en
lykta invid ett gråhvitt berg af
sädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
