- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
278

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

278

säckar, som täcktes af en väldig
presenning.

»Nå?» sade Harry.

»Jag vill bara veta, hvarför du
trängt dig emellan Walborg och mig,
och hur länge hon ljugit för mig. För
naturligtvis har hon inte rest hem
klockan två, utan ni har råkats.»

»Ja, det har vi. För resten
behöfde jag verkligen inte tränga mig
emellan, som du säger, ty ni var inte
förlofvade, men det är vi. Och det
är du, som är ooförskämd och
närgången. Har ni hört på maken, Lillen
har kärleksaffärer!»

Han vände sig till de andra med
ett försök att skämta, men de stodo
tysta.

»Är ni förlofvade ?» sade Karl Axel,
och de sågo, hur han blef hvit i
ansiktet.

»Ja, det är vi, och här skall du
få se, hvad jag fått af Walborg.
Känner du igen det?»

Han hade tagit fram något och höll
upp det i lyktskenet. Det svängde
sakta rundt på ett smalt silkessnöre
och blixtrade. Det var det gröna
korset.

»Känner du igen det?» hånade den
andre än en gång. |

Nu flammade det rödt för Karl
Axels ögon. Hans kors, som han
svultit och frusit ihop, hans kors, som
kostat honom mera uppoffring och
lidanden, än någon annan visste,
korset, som var deras lyckas bekräftelse,
hade hon skänkt bort. Med ett doft
rop ryckte han det till sig, bröt det
tvärs af och kastade bitarna ut i det
svarta, stilla vattnet, som slök dem
med ett bubblande. Därefter vände
han sig mot Harry och slog honom
med knuten hand tvärs öfver munnen,

AXEL AHLMAN

så att han vacklade. Han var ejlängre
en halfvuxen pojke, han var en
besinningslös människa i raseri. Harry
som var hufvudet högre, hann ej värja
sig mot slagen, som yrde öfver
honom. Han föll och Karl Axel kastade
sig på honom, rof blott för en känsla,
ett begär, att slå, slå och åter slå.
Den andre grät och bad, men intet
hjälpte. Två järnhänder träffade
honom ständigt 1 en rasande, ohejdbar
takt. 1

Slutligen blefvo de båda stumma
vittnena rädda. De tyckte, att
syndaren fått sin lön, och att det kunde
vara nog. Men de måste med : våld
draga Karl Axel från hans offer, som
låg kvar på marken stönande.

Smärtans våldsamma fysiska
utlösning medförde en reaktion, och
Karl Axel såg slött på, medan de
hjälpte upp Harry, ledde honom ned
till en trappa i kajen och tvättade
blodet från hans ansikte. Då de
borstat af honom och hjälpt honom till
rätta, sade den ene allvarsamt:

»Det var bara, hvad du förtjänat.
Lofva nu på hedersord att inte
skvallra, så skall vi följa dig hem.
Men annars får du mer af oss i
morgon.»

Snyftande lofvade Harry. Allt af
dandy var borta. Han var nu blott en
tuktad och lydig syndare, som
ängsligt gick in på allt för att undvika
nya svårigheter.

»Kom då, så går vi! Gå hem du
också,, sade kamraterna till Karl
Axel.

Karl Axel hade försummat tåget.
Han måste gå ut med alla sina påket,
som ännu lågo kvar på konditoriet.
Då han kom in för att hämta dem,
tyckte han, att flickan såg så
undran

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free