Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
hvitglödgad kärna omgifven af ett tunt
skal. Den hetta som iakttages på
bottnen af djupa grufvor, de vulkaniska
härdarna, de glödande lavaströmmarna
öfver jordskorpan skapade tron att hela
jordens innandöme på ett djup af 80
till 100 km. vore flytande.
Men den moderna geologin är, med
rätta, mindre böjd för att föreställa sig
jordens invånare burna af ett så
bräckligt hölje omkring en sådan smältugn.
Och det är ett faktum, att om jordens
innandöme bestod af en flytande massa,
skulle denna, påverkad af månens
attraktionskraft, två gånger om dagen liksom
tidvattnet höja sig till en väldig flod,
hvilken för hvarje gång skulle spränga
jordskorpan. Ett skal på cirka hundra
kilometer skulle omöjligen kunna
motstå ett så enormt tryck inifrån. Det
skulle brista, allt som oftast skulle
kokheta lavafloder strömma ut öfver
jordytan, och vår planet skulle knappast
vara beboelig. Vi skulla lefva i ständig
ängslan att plötsligt försvinna genom
att en spricka, ett tu tre, öppnade sig
under våra fötter, och
sambhällsstatistiken finge ägna ett särskildt kapitel
åt de olyckliga offren för det
underjordiska hafvet.
Fortplantningshastigheten hos de
seismiska vågorna och den svaga
kraften i jordskorpans rörelser, upptäckta
och uppmätta af Hecker i Potsdam,
leda oss till den tanken att vår
hemvist här på jordklotets yta, visserligen
mycket obeständig, dock icke är så
osäker som om klotet vore fylldt med
en hvitglödgad flytande massa.
Enligt de nya teorierna medgifves
det att jorden i sin helbet äger en
spänstighet liknande stålets, fasthet och
elasticitet på samma gång. Men detta är
ännu endast en teori, en förmodan, som
kan vara sann — men som ännu är
obevisad. Och den upplyser oss icke
CAMILLE FLAMMARION
om, hvad som finnes under våra fötter.
Inför denna gåta stå vi ännu svarslösa.
Det enda medlet att kasta ljus öfver
dessa frågor vore tydligen att intränga
1 det underjordiska mörkret.
k
Det som vi för närvarande säkrast
veta, är att hettan ökas ju djupare
man kommer ned. Ökningen är i
medeltal 1” Cels. på 33 m., men
långtifrån den samma öfverallt. På det ena
stället höjer sig jordvärmen med en
grad på 33 m., medan den på ett
annat behöfver 50, 60, 80, 100, ja
ända till 120 m. för att uppnå samma
höjd. Annorstädes — isynnerhet i
grannskapet af vulkaner — stiger
termometern en grad på 15, ja 10 meters
djup. Ehuru växlande på olika
områden är denna stigning i värmen
absolut säker. *
På hvilken orsak beror denna hetta
i jordklotets inre? Man har hittills
ansett den för återstoden af den
ursprungliga hettan hos vår planet, som
utgått ur solnebulosan, och man har
trott att den faktiska ökningen fortsätter
ända intill jordens medelpunkt, ja, man
har till och med uppskattat temperaturen
vid denna punkt till 200,000 grader.
Men då alla kända mineraler redan vid
3,000 grader befinna sig i smältande
tillstånd, har man dragit den slutsatsen
alt jordens inre måste bestå af en
flytande massa. Detta är grunden till den
gamla teorin om den centrala elden.
Men ingenting är mindre bevisadt.
Denna inre hetta skulle mycket väl
kunna härleda sig från bergen själfva,
endera genom närvaro af radium eller
af någon annan orsak. Tydligen vore
det af stort intresse att få denna fråga
besvarad och detta borde vara den
första uppgiften vid utförandet af den
»geotermiska» brunnen. Det skulle
där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
