Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
sin gamle motståndare Ludvig Börne.
”Han var illa medfaren som ett
skelett af lungsot. Han var iförd, nej,
han bodde i en vid, brokig sidenlifrock
och sade, att om en kejsare skakade
hand med honom skulle han hugga
den af. Jag svarade, att om en
arbetare skakade min hand, skulle jag
tvätta den.”
Heines egen socialism var af ett
mycket aristokratiskt slag. Han hade
funnit en hållpunkt i
Saint-Simonismen, sådan den efter julirevolutionen
förkunnades af Enfantin och Bazard.
Det var icke meningen att frånta den
enskilde hans egendom, men genom
förbud mot arf skulle all egendom efter
hand öfvergå i statens händer. Hvad
som dock mest torde ha slagit an på
Heines naturell, var läran, att allt
måste härröra från Gud, alltså äfven
de sinnliga begären. Kristendomen
hade icke lyckats uppfostra mänskorna
därför, att den försökte undertrycka
kroppen, Saint-Simonismen sträfvade
efter harmoni mellan själ och kropp.
En grundläggande dogm i Enfantins
system var kvinnogemenskap, som
ARTUR MÖLLER
snart nog föranledde polismaktens
ingripande och den nyss bildade
församlingens upplösning. 1
”Jag har endast två tröstande
änglar, som sitta vid min bädd: min fran- :
ska hustru och min tyska sångmö, och
de kunna icke ens tala med hvarann,”
sade Heine vemodsfullt på sin
madrassgraf.
En blid försyn skulle dock under
de sista månaderna af hans lif beskära
honom hvad han dittills måst umbära
och sända till hans dödsläger en annan
ängel, med hvilken hans sångmö kunde
tala. Det var ”la Mouche”, henne
som han kallat die liebste Seele, die
Lotosblume, die letzte Blume meines
träbseligen Herzes. Så var det likväl
med en älskad kvinnas hand i sin han
kände döden nalkas. Det var till
henne Heinrich Heine riktade sitt
afsked från lifvet:
Es kommt der Tod — jetzt will ich
sagen,
was zu verschweigen ewiglich
mein Stoltz gebot: fär dich, fär dich,
es hat mein Herz fär dich geschlagen!
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>