Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
det roa mig att följa hans exempel.
Laborera med mina pengar så att de
välfödda, njutningslystna ariernas
vattenblå ögon till sist stodo stela af
skräck och kom dem, som den enda
utvägen, att titta efter revolvern i
skrifbordslådan. Liten hämnd lär ju
också vara nöjsam.
Ja, kära mamma, som du ser, kan
äfven jag öfvervinna lojhet och
förlåtande världsklokhet och skrifva en
rad som luktar blod. Men mera blir
det ej. Ty jag är sannerligen icke
den, som utkräfver hämnd för
illgärningar, begångna mot någon annan än
mig själf. Och äfven då måste jag
anstränga mig duktigt. Snart skall jag
icke ens orka med det. För resten står
det ju att man skall ta emot slag på
båda kinderna.
Jag kom att nämna något om denna
kärleksfulla uppmaning i går kväll, då
vi sutto hos Ruben och språkade.
Gabriel Ramsells ansiktsuttryck blef
fängslande. Han behöfde ingenting
säga, jag förstod honom ändå.
Det är en sak, som Ruben aldrig
kommer att göra. Han ser i sin
protegé aldrig annat än ett rödt och
utvidgadt hjärta. En som själf burit
skramlande fångkedjor, vet hur de
smaka och nu brinner för att befria
olyckskamrater. Möjligt är ju att han
något bemödar sig om att dupera
Ruben.
Egentligen har det ju varit onödigt
att skrifva detta bref, när jag nu snart
är hos dig. Det skedde också endast
därför att jag unnade mig glädjen att
prata med dig — du vet att jag är
mån om nöjena. Jag kommer ju ändå
inte till himmelen äfven om jag låter
dem gå mig ur händerna.
315
Dagen och timmen för afresan har
jag ännu ej förmått bestämma.
Din son Paul.
XIV.
Paul Corvin till sin mor.
Mamma!
Ofvanstående skall föreställa ett
ångestrop.
Jag är nämligen slagen till jorden,
förkrossad, förtviflad. Hvarför skall
jag så ofta föras till sköna halföppna
tempeldörrar, blott för att se dem slås
igen midt för min näsa? Är jag då
så ovärdig att träda öfver tröskeln!
I går reste jag ut till Saltsjöbaden
för att äta middag. Just som jag
sätter mig till bords i ett hörn, reste sig
två damer i närheten. Den ena var
gråhårig och alldaglig, den andra var
— ja, inte hon, men en syster till
henne. På det vågar jag gå i döden.
Det dröjde länge innan det starka
suset för öronen försvann. Synen hade
tagit hårdt på mig.
Nåväl, jag försökte lugna mig och
undvek att ställa till med skandal.
Jag satt kvar och åt igenom matsedeln
utan att känna hvad en tugga
smakade, jag frågade kyparen hvilka de
två hade varit, men därom fanns ej
en aning hos honom. Han erinrade
sig ej ha sett dem förr. Alltså voro
de sannolikt resande och skulle,
räknade jag ut, tillbaka till Stockholm
på dagen. Jag passade båtar, och jag
passade tåg — sent på kvällen kröntes
detta mitt arbete med seger. De
kommo till stationen och vi fingo
säll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
