Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAG ÄLSKAR ER ICKE
Offret för denna lömskhet besatt
emellertid icke den fåderneärfda
själfbehärskningen i den grad, att han kunde
underlåta att gripa den obehagliga hunden i
nackskinnet och kasta ut honom genom
fönstret. Hvarefter han återvände, icke
utan ett upprördt uttryck öfver sitt
markerade och af Indiens sol brynta ansikte.
> Vi äro ensamma, Marjorie,» sade han
och satte sig åter på bordskanten.
»Ja, Tom, det var snällt af dig, att du
körde ut honom. Han är alltid besvärlig
för främmande. »
»Jag tänkte icke på hunden,» återtog
lord Knickerbocker med lätt skälfvande
stämma. >»Jag menade, att det i dag är
första gången vi träffats så här mellan
fyra ögon, sedan — dess.»>
»Ack ja, det är alltid så bråkigt här
med alla gästerna, som man måste vara
uppmärksam mot.>
»Du längtar alltså efter lugn,
Marjorie... Vill du vinna det vid min sida?
Jag har väntat på dig i öfver tjugu år.»
Lady Marjorie släppte den sista rosen
på mattan, och hela hennes smärta
gestalt började skaka.
»O, Tom,»> kved hon, »hvarför skulle
du säga detta? Du har alltid varit så
stor och god och kärleksfull... Som en
bror har du varit i mina tankar, och ända
sedan du var liten har du i dina ögon
haft samma uttryck, som gamla lord
Carters newfoundlandshund. Men älska dig,
den tanken har aldrig uppstått i min
gjäl... O, Tom, kära gamla Tom, hvarför
kunna vi inte låta det bli som förr?»>
Lord Knickerbocker reste sig i hela
sin imponerande längd. Hans panna var
mörk, och ett oändligt lidande speglade
sig i dessa ögon, hvari de skönaste
kvinnor förgäfves spejat efter en glimt af
sympati. .
» Därför att jag älskar dig mer än
lifvet och aldrig älskat någon annan
kvinna.»
343
»0O, Tom — jag kan ickel»>
>Du älskade då honom,» flämtade
lorden.
»Ja,» hviskade den unga änkan och
dolde sitt ansikte bland de luktlösa
blommorna. *
Lord Knickerbocker vände sig
långsamt om och gick mot dörren. Där
stannade han och sade med fast stämma:
» Farväl, Marjorie.>
»Du reser?»
»Ja.»
>Hvart?»
» Tillbaka till Indien — för att
be
Fyra timmar därefter satt lord
Knickerbocker of Knickerdale i en första
klasgens kupé på väg mot sitt lifs sista
station.
TYSKEN.
Liese v. Pöllnitz’ flinka små fingrar
fiögo öfver tyllen, som skulle pryda
hennes Ehrenjungfrauklänning vid Hans
Majestät kejsarens höga besök på lördagen.
Rikets trettiofemte staty af farfadern,
Wilhelm Den Store, skulle nämligen
aftäckas i Dirschau. Och vid detta tillfälle
fick naturligtvis icke major v. Pöllnitz”
dotter saknasg.
Allt emellanåt lyfte den unga flickan
gitt ljuslockiga hufvud och såg ut genom
skvallerspegeln, som reflekterade gatans
ganska sparsamma vimmel. Hittills hade
hon icke lyckats upptäcka flera än ett
par af sin brors kamrater i priman, den
afskyvärda Grete Mäller och en liten
rödhårig löjtnant vid 354:e
infanteriregementet. Vogel hette han visst. Asch — det
var ju han som spillde rödvin på hennes
blåa klänning sista nyårsbalen.
»Odrägligt!> suckade Liese v.
Pöllnitz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
