Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNG SALOMOS KRONA
gamla monarken. ”Endera dagen får
man väl se dig skaka hand med
hoflakejerna. ”
”Nåja, än sen,” genmälde prins
Waldemar småleende. ”Dom blir väl
inte sämre för det.”
Som kung fortfor Waldemar att
vara samma blida man på hvars lynnes
himmel aldrig tycktes finnas några
moln, utan nycker och med djup
aversion mot att omgifva sig med någon
slags furstlig strålglans som skulle
utmärka honom framom andra dödliga.
Regalierna tittade han aldrig åt annat
än vid de ytterst sällsynta tillfällen då
etiketten fordrade att de skulle fram
och luftas. Man blef därför något
undrande att kungen önskade se
Salomos krona. Flertalet voro nämligen
okunniga om att Waldemar i största
inkognito besökt det engelska
spiritistmediet, som gästade staden. Mr
Seymours seanser gjorde mycket
väsen af sig och det roade kungen att
också pröfva på hans manifestationer.
För att det inte skulle bli prat af
arrangerades seansen i hemlighet och
inga andra än Gyllengafvel och lilla
Wängel hade en hum om saken.
Seymour hade förstås fått höra
historien om Salomos krona. Och den
första ande som lät se sig vid seansen
var det österländska majestätet själft
i sida hvita kläder och en svartmuskig
uppsyn med mera svårbestämbara
detaljer. Salomo upplyfte sin mund,
talade och sade något, förekommande
nog inte på hebreiska utan på flytande
engelska. - En <:Shakespearekännare
skulle t. o. m. blifvit öfverraskad att
konstatera det österländska majestätets
förtrogenhet med engelska klassiker.
Han läste upp långa verser ur Richard
II och Kung Lear. Hvarpå han
för
347
svann med ett ihåligt Forget it not!
Det var kusligt som spökscenen i
Hamlet.
Det den kungliga åskådaren inte
skulle glömma var att åter skruda sig
med sin företrädares uråldriga krona.
Waldemar hade dock förgätit
alltsammans igen när den kungliga
automobilen körde in genom slottsporten.
Men dagen därpå dök det upp i
minnet och han erinrade sig samtidigt att
den gamla kronan visst var i behof af
någon föryngringens bot emot en
öfverhandtagande murkenhet. Därför
togs den åldriga tingesten fram ur sitt
gömsle. Dess anspråkslösa yttre
motsvarade inte fullt dess nimbus, ty
åtminstone vid första påsyn liknade den
sanningen att säga bra mycket en
vanlig svart spiselring, och nog borde väl
Salomo haft råd att visa sig något
mindre knusslig mot sin sköna gäst.
Kung Waldemar tog den bedagade
pjäsen och synade den. Det var en
minnesrik relik, ty om den också inte
räknade anor ända till Jerusalem hade
den i alla fall flera århundraden igenom
gått i arf från far till son i Waldemars
kungaätt. Han såg med en förklarlig
känsla af pietet på veteranen och så
— mera par curiosité — satte han
den på sin redan något kalnade hjässa.
Då hände det egendomliga som
folk inte tröttnar att berätta ännu i
denna dag.
Waldemar satte kronan fastare på
sitt hufvud och med detsamma
förändrades hela hans uppsyn. Det var
som på scenen just i det ögonblick
ridån går upp, försäkrade gamla
Willermeyer efteråt. Waldemars figur
som alltid hade öfver sig något
vårdslöst slappt i hållningen rätade upp sig,
hufvudet böjde sig bakut med ett visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
