Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
spotskt i gesten och det beskedligt
vänliga småleendet var helt hastigt utbytt
mot sträng skärpa i både blick och
minspel. Man hann knappast bli
förbluffad öfver förvandlingen förrän
Waldemar upplät sin mund och med
rynkade ögonbryn samt en likaså
okänd hårdt befallande röst bröt ut
mot Willermeyer,
hofceremonimästaren, som stod färdig att ta emot
kronan igen: ”hund! Djärfs du att stå i
din härskares närvaro!|”
Willermeyer såg ett ögonblick ut
som någon sagt en vits den han inte
riktigt fattade udden i. Men så
klarnade han upp och ett soligt leende
strålade öfver hans hvitskäggiga anlete.
”Utmärkt, ers majestät, ”” log han,
”alldeles syperbt! Mallmin” — stans
förnämsta tragiska skådespelare —
”skulle inte kunnat göra det hälften
så bra!” |
Willermeyers underdånigt belåtna
gnäggning fick ett snöpligt afbrott, ty
i detsamma hven den konungsliga
handen genom luften och en högst
egenhändig hurril förpassade den
gamla hofmannen ner på alla fyra.
Knalleffekten var bedöfvande både
för hofceremonimästaren som låg och
kraflade på axminstermattan och
uppvaktningen, hvilka stodo stela som en
rad panoptikongubbar. Man begrep
inte hvad som passerat utan väntade
bara på nästa akt i dramat. Och det
lät inte vänta på sig. Waldemar lyfte
blicken mot dem och dundrade: ”och
ni slafvar djärfvens också visa mig
vanvördnad! På knä säger jag, usla
afföda, eller skall jag minsann” — hans
hand famlade utefter bonjouren som
om han sökte något — ” mitt svärd!
Hvar är mitt svärd?”
KUNG SALOMOS KRONA
Gyllengafvel var den första som
fann situationen.
”Ers majestät, jag skyndar genast
efter det, ” sade han och ämnade störta
på dörren.
”Stanna!” skrek kungen till så att
Gyllengafvel snurrade rundt som en
skjutbanegubbe. ”På knä säger jag!”
upprepade han och stampade i golfvet.
De uppvaktande växlade bleka om
nosen hastigt en blick och sjönko ner
så som de sett det gå till på teatern.
Det lyckades tämligen bra för alla med
undantag af tjocka Kalmholtz som
visserligen tog stöd mot väggen men ändå
trillade ner på sidan och låg
sprattlande, med alla papperen ur sin fåtölj
kringströdda. Situationen skulle under
vanliga — förhållanden varit ytterst
skrattretande, men det föll ingen in att
dra på mun. Till slut kom dock
Kalmholtz till rätta något så när, fastän
hans position påminde snarast om den
han innehade när han låg och plaskade
i simbassängen. Inte ens den
ansträngda flåsningen fattades. Annat
var det med långa Gyllengafvel, som
låg flattryckt mot golfvet. Hade det
bara stått välkommen på frackryggen
kunde man ha tagit honom för en
tamburmatta.
Kung Waldemar åsåg ett ögonblick
stillatigande de framför honom
liggande och därpå sade han med mera
lugn fastän fortfarande med samma
befallande röst:
”Jag har redan länge med harm
iakttagit hur man tycks ha glömt bort
att ägna mig den hyllning som min
höga ställning är värd. Man nalkas
mig med samma förtrolighet som vore
jag en vanlig dödlig, man talar till mig
som man språkar med första bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
