Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
nes fot hade glidit på några hala barr
och hon föll på knä i en liten drifva
vid vägkanten. Som han försökte
komma henne till hjälp, stötte hans cylinder
till en tung gren, som strax svarade
med att skaka ut en annan drifva öfver
deras hufvuden och sedan med en
lättnadssuck svängde sig i höjden.
De skrattade hvarandra i ansiktet
som ett par skolungdomar, medan de
försökte borsta af hvarandra. Hon
skrapade ihop små snöbollar från sin
ärm och kastade på honom. Och allt
det barnsliga, som finnes i nästan alla
mänskor ehuru värdigheten nästan
alltid håller det tillbaka, slog plötsligt ut
inom dem.
När de fortsatte, stack han sin arm
under hennes.
”Seså! Nu skall lilla Märta
försöka gå stadigt på benen.”
Hon lät det ske, utan att tänka på,
om det var korrekt. .
Stämningen hade efter kullerbyttan
blifvit en annan. Det kändes på en
gång obehagligt och lustigt med de små
snöbäckarna, som runno ner innanför
halslinningen. Och när plötsligt ett par
verandafönster tindrade fram mellan
grenarna, kastande två blåa skuggkors
på snön, stannade hon och slog
samman händerna af beundran.
I det gyllne lampskenet gnistrade
granarna som om de alla varit tända
och glitterbehängda julgranar.
””Tänk, hvem kan det vara, som
får bo i ett sådant trollslott t’
”Det kan vi göra, om vi vill,”
sade han och förde henne mot den
enrisade förstusvalen.
Då såg hon, att det var en
restaurant.
”Nej, det går inte an.”
ARTUR MÖLLER
"Hvarför inte? Vi måste i alla
händelser borsta af oss lite, innan vi
kan gå in i stan.”
. En lockande och hemtreflig doft af
glögg, enris och stekta äpplen mötte
dem i den varma tamburen. Genom
matsalens glasdörrar sågo de ett ungt
par, som skålade med djuprödt
gnistrande glas.
”Att aldrig Uno kan ta mig med ut
på något sådant här roligt, ” klagade
hon med en afundsjuk blick mot deras
bord.
Hans ansikte upplystes med ens af
ett infall.
”Vet ni hvad! Ni ringer hem till
er man och hör, om han är kommen.
Annars behöfver ni väl inte gå hem
och supera ensam.”
Något tveksamt gick hon till
telefonkiosken. ”Nej, han var inte kommen
och hade inte ens ringt.” Ett plötsligt
trots steg upp inom henne.
”Nåja, ” sade hon, då hon åter kom
ut i tamburen, ”Jlåt gå då! Men det är
nog klokast, att vi äter i något
smårum, där kunde vara någon i matsalen,
som känner igen oss.”
Och några minuter senare befunno
de sig verkligen innanför de
fönsterpar, som lyst så trolskt ut mot
skogsvägen. Hon kände sig på en gång
trotsig och beklämd till mods. Hon
hade bedt jungfrun hälsa till docenten,
att hon var på bridge i en bekant
familj och inte visste, hur dags hon
kunde komma hem. Det var första
gången hon ljugit för sin man.
Borta i hörnet stod ett piano.
Medan de väntade på supén, slog han sig
ned framför instrumentet och
uppstämde med vemodsfullt tonfall, i det han
blickade ut på de dalande flingorna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
