- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
424

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

424

3

"En doktor — läkaren, ”
resonerade jag.

Så såg jag mot ingången.

Riktigt! Där kommo de — en hel
procession.

Först en springande karl, i hvilken
jag igenkände biljettmannen. Han slog
upp en sidogrind.

Därpå en sjukbår. Den var täckt
och jag undrade för mig själf
hvarifrån de fått den.

Så gråskägget och den unga flickan.
— Alltså —

Det var älskaren som bars bort.

Slutföljet var en blandad massa
individer.

Jag tittade i skyltspegeln.

En oordnad skara människor
trängdes på gångbanan. Men märkvärdigt
nog sågo de flesta till sidan — till
höger — på något jag icke kunde få inom
synvinkel. Då jag emellertid uppfattade
ett par poliser, som vinkade och hötte
— jag såg egentligen blott armarna —
antog jag utan vidare att där höll en
viss privatbil och ägnade min
uppmärksamhet uteslutande åt sorgetåget.

Det passerade.

Anmärkningsvärd var den goda
ordningen. — Så skulle det ej vara i
Sverige, reflekterade jag.

Jag vet ej hur det hela skingrades
och upplöstes. Liksom förut under
åskvädret hade kyparsvärmen skockats
vid bulevardfönstren och äfven en del
gäster gjorde den sällskap. Det berörde
mig pinsamt att höra deras cyniska
skratt och oförståeliga anmärkningar
-—- förvånande för resten i det
germanskt sentimentala landet.

”Det är det så kallade lifvet, ”” sade
jag högt och bittert.

Som nyss af vårstormen sopadt
affall försvann publiken därute. Avenyen

HENNING BERGER

var tommare på en minut än under en
föregående timma. Glest vandrade nu
fotgängarna förbi, och solen sjönk i
rosenrödt bakom visavitakets krön.
Grå skuggor restes och inne i kaféet
tändes auerbrännarna.

Jag kan icke för andra beskrifva
min sinnesstämning. Den var något,
banalt uttryckt, som ungefär smultron
och ansjovis. — Ja, jag vet att det
låter beräknadt, men, herre gud, det
inträffar ju ej så sällan att vi börja
menuen med smörgåsbord för att sluta
den med dessert.

Alltså desserten.

Efter hvad jag nyss bevittnat sjönk
jag ned i min röda soffa, som ju minde
mig om hemlandets stad. Egentligen
var jag på nytt både hungrig och
törstig, men det föll mig ej in att dröja
längre. — Jag knackade.

Innan den långsamma kellnern
hunnit uppmärksamma min kallelse hade
emellertid något oväntadt skett.

I fonden af kaféet, som nu var
starkt upplyst, öppnades en bakdörr
och till min stora häpnad, för att icke
säga förskräckelse, inträdde den unga
man, som jag nyss antagit burits bort
som död — eller åtminstone sårad.
Han såg litet trött, men dock ej vidare
medtagen ut.

”Hvar är bordet?” skrek han.

Jag strök mig ovillkorligt öfver
pannan.

En kypare skyndade emot honom.

”"Här — var så god — här!”
rofpade han.

Handpekningen indikerade bordet
midt emot mig.

""Drömmer jag eller är jag vaken? ”
var min tanke.

Jag skulle hastigt nog få tillfälle till
flera hjärnans öfverraskningar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free