Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I EN SPEGEL
Ty genom bakdörren kommo i raskt
tempo gråskägget, biljettmannen, några
statistliknande personer och sist —
som en vålnad — kaméflickan.
Än en gång smällde svängdörren
och det var för att inlåta den
svartklädda läkaren, åtföljd af fungerande
poliskonstapeln.
Jag betraktade sällskapet, som
under skämt slagit sig ned vid
motsatta soffbord. Det var mig obegripligt
att dessa individer voro nyss
medspelande i hvad jag sett i den svarta
spegeln; det föreföll mig vara en dålig
spöksyn, det hela, och jag knackade
mig själf på pannan:
”Hvad är det?”
Men jag behöfde icke länge tvifla.
Det var bara lifvet — det mycket enkla
moderna århundradets lif — ifall man
vill se det så — eller med andra ord:
det fotografiska nuet, som kanske
också har sitt berättigande, och långt
mer än falska och förvrängda
fantasiers.
”Hvad är nu egentligen det här?”
upprepade jag.
Sällskapet vid bordet midt emot mig
såg på en gång så naturligt och
upprymdt overkligt ut, att jag halft
sammanställde det med skådespelare. —
Voro de icke sminkade och hade ej en
del lösskägg?
Svaret kom förlösande oväntadt.
Där skimrade borden icke längre
cnligt bästa mönster mjölkhvita, utan
425
närmast kaffebruna, och takets
moln
- dunkel hade utlösts i vanlig gipsäggula
med sprickor. Det fanns intet
miljöpsykologiskt — för en klok skalle —
att hämta därur. Däremot öppnades,
välgörande nog, dörren till
århundradets gata.
Och in steg en liten obetydlig herre
i sjaskig bonjour — man går ju icke
längre i medeltidens förklädande
maskeradrustningar — men med ett par
lifligt spelande ögon, som icke hade
med hans yttre fattigdom att göra.
Han hälsades med handklappningar af
mitt spöksällskap.
Nå — nå — nå?” skreko de.
”"Jo, ” sade han, ”det är säkert
utmärkt! Nu är det för mörkt att
fortsätta, men i morgon gör vi det färdigt.
Äfven apparaten ini parken har arbetat
förträffligt, säger min fotografiska
assistent. — Jag tror säkert, herr direktör,
att filmen är så till vida lyckad, och
om lördag kan Olympiagartens biograf
spela det nya stycket med otvifvelaktig
succés! Ty det är ju precis som
lefvande lifvet I”
Direktören vrålade förtjust :
”En rund hellitrar mörkt — det ha
vi förtjänt. ..”
Jag betalade och gick med mitt
opsykologiska kameraöga ut i den
vårvarslande och skojiga aprilaftonen,
lättad och alls icke andligen tillstukad
— tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
