Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORKRKDET;
ar ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER.
| issionshuset dominerar byn.
På en kulle ligger det och
stirrar med blanka ögon i ett
eldrodt ansikte ned mot de många små
husens obetydliga
hvardagsfysionomier. Det röda ansiktet däruppe har
också en bred mun, ett svart, tandlöst
gap, hvars andedräkt är en stinkande
vidrighet. Men detta märker icke
människoströmmen, som stönande af anad
lycka låter sluka sig vid bönemötena.
Den lilla byn, som har en
hälsokälla att tacka för sitt uppsving, är
mycket stolt öfver det granna
missionshuset. Hvad är den uråldriga kyrkan
mot detta skimrande Herrans
boningshus?
Främlingar ha en besynnerlig smak,
tänker — friförsamlingens medlemmar
med indignation, när de se, att
långväga resande i timtal dröja vid det
fallfärdiga Gudshuset från 1100-talet,
hvilket nu är anskrämligare än någonsin,
sedan en artistherre från Stockholm
börjat knacka bort rappningen på
väggarna, så att några figurer från den
vanlärande katolska tiden framträdt
Däremot händer det ej sällan, att de
med en hädisk axelryckning gå förbi
det rödbrokiga huset på höjden, där
de kära bröderna Jansson och
Pettersson uppmjuka hjärtan och rannsaka
njurar hvarje onsdag och söndag.
Gamle prosten tycker inte om
”läsarna”. Han säger dem det öppet.
”Lifvet skall lefvas, god” vänner, med
glädje och sämja och vänskap. Den ena
skall inte förhäfva sig öfver den andra
och tro sig särskildt renad och utkorad.
Vi äro människor allesammans och få
ha fördrag med hvarandras svagheter.
I ert missionshus sitter ni bara och
blir skrymtare och fariséer. Kom igen
till kyrkan och hör det Guds ord er far
och farfar blifvit saliga på. Det andra
är gyckel med det heligaste, gubbar,
en svada utan tankar bakom.”
Men det är endast ett fåtal, som
frågar efter prostens förmaningar. De
flesta gå upp till sitt ”eget” hus och
drömma sig stå däruppe på den enkla
talarestolen en gång, dömande och
förkastande, upplyftande och
hugsvalande alla de många, som sitta
nedanför, pustande under ordsvallet som
under en mäktig duschstråle. Si, det
är gudstjänst!
I dag, en härlig och friskdoftande
junisöndag har den store vältalaren,
fläskhandlanden broder Karlsson
förkunnat ordet för en tacksamt
svettdrypande och nästan plattryckt
hoppackad åhörareskara.
De flesta känna sig så upplyftade,
att de snegla öfver sin egen skuldra
efter embryot till hvita vingpennor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
