Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
ifrån skuile synts stängd, fast den i
verkligheten lätt kunde öppnas.
Hon tryckte en glödande kyss på
ynglingens läppar, så att han kände
sina ådror genomströmmas som af
brinnande eld. Så tog han henne på
sina armar och bar henne så lätt som
han brukade bära sin faders killingar,
då han som barn vallade getter, innan
han ännu kommit till khanens palats.
Stolt som en konung gick han med
spänstiga men försiktiga steg en stig,
som äfven vid dager hade afskräckt de
flesta, ty den gick alldeles utmed
bråddjupet. Ett enda falskt steg och han
hade störtat i afgrunden med sin
dyrbara börda. Men Nene Chedsjan
behöfde icke frukta något. Ty Jussuf var
säkrare på foten än en stenbock och
stark som en ung häst. Och Nene
Chedsjan lekte med hans svarta hår
och kysste hans bara skinn på det
blottade bröstet, medan han bar henne lätt
som en fjäder till den lilla
murgrönsklädda grottan, där de brukade ha sitt
kärleksmöte.
Men Tochta-Mysj, khanen, hade
denna natt icke kunnat sofva för
näktergalens envisa drillar i ”Trädgårdens
midt”. Förargad hade han många
gånger vändt sig på sitt läger och ropat
på sin lifslaf och begärt sval sorbet och
låtit fläkta på sig och rökt bloss på
bloss ur sin silfverbeslagna kaljan.
Men sömnen flydde alltjämt hans läger,
och han tänkte med förargelse på Nene
Chedsjans dumma nyck, som hon
anförtrott honom, då hon begärt
trädgårdsmästarens Jussuf till man. Hon,
hans ädelsten, hans Paradisfågel och
Honungskaka, hans Lyckostjärna och
Doftande morgon — hon som hade
prinsar till friare, hvad skulle hon med
en smutsig drängpojke!! Tokerier,
som om nio dagar vore glömda!
VALDEMAR LANGLET
Då khanen kom ut i ”Trädgårdens
midt” — ty han trodde att han skulle
kunna somna, om han först finge vandra
hvar och en af dess vägar trenne
gånger — föllo snart hans blickar på något
egendomligt. Porten i muren bakom
hans egen sofkiosk stod öppen, och
på den utskjutande bommen hängde
något hvitt — en kvinnoslöja!
”Tag bort plagget — se efter hvems
det är och låt den skyldiga i morgon
dag få äta sand samt piskas på
fotsulorna i tårekammaren, ’ sade han åt
den medföljande liftjänaren. ”Jag kan
undra hvad det är för en slamsa som
varit ute och sökt äfventyr, ” tillade han
för sig själf, och mönstrade i tankarna
kvinnorna i Harem-lyk.
Tjänaren skyndade strax tillbaka
och gömde hastigt slöjan i vecken af
sin vida klädnad. Han var så ifrig att
han glömde att tillsluta porten.
”Hvad tänker du på, Alakan, som
lämnar porten öppen?’” ropade
härskaren, ”’det är ej likt dig att vara så
tanklös. ”
Alakan skyndade sig att stänga
porten, men så att den fortfarande kunde
öppnas utifrån. Det förrädiska
månskenet lät khanen se hans fint.
”Är du förryckt, ”” dundrade han,
”eller vill du kanske din härskares
ofärd efter du inte stänger porten till
mitt palats! Vill du själf smaka den
egyptiska flodhästpiskan, eller hvad
vill du egentligen? — Gif hit duken,”
tillade han efter en stund, ”jag vill se
om jag känner igen den.”
”"Det är — det är — Hakim-djans,
den nya kirgisiskans hufvudduk,’”’
svarade Alakan brådskande, ”jag kände
igen den på en röd bård som hon
har, och — — —"
”Gif hit duken,” röt khanen för
andra gången, ” eller skall jag låta koka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
