Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REGERINGSRADETS SEMESTER
tränga mig på den där Petzval, vara
oblyg och oförsynt, som han själf,
utforska honom med list och lögn, inte
lämna något medel oförsökt! Tänk att
en dag verkligen kunna konstatera att
man räknat rätt, alldeles som
astronomerna, när de funno Neptunus.
Och hvad fröken Bergstråle skulle
göra för en min...
Jag gick direkt fram till de två.
Den unga damen satt med fånget fullt
af blommor och beskref med många
små nätta tankesprång, hur de hade
det om vintern där nere vid
fästningen. Hon pratade om skidbacken med
guppet, som hennes snälla pappa låtit
röja upp utför hela västra
fästningsberget och om de stackars
stockholmslöjtnanterna, som bara gick och
längtade ner till världen igen och om de
stora kanonerna och manövrerna och
signalerna och tusen andra ting.
Petzval kunde inte alls förstå, hvad
man skulle med fästningar att göra
i detta fredliga och afsides land. Han
lämnade ämnet och började tala om
en liten gård, som han ägde högt uppe
i Karpaterna. Jag tog upp Karpaterna,
som jag skymtat en gång genom ett
kupéfönster, och fortsatte med
Tatrabergen, Dolomiterna, Alperna,
Apenninerna. Det är nu en gång felet
med mig, att jag tar allt för grundligt.
Lilla Bergstråle blef naturligtvis
alldeles uppgifven och förklarade, att
hon var hungrig och sprang ifrån oss.
Jag återgick så småningom
behändigt till fästningsväsendet. Jag inbillar
mig, att Petzval gaf mig en liten hvass
sidoblick. Ämnet tycktes i alla fall
inte intressera honom längre. Han
gäspade och tände en cigarr, och så
började vi på nytt med vårt gamla
samtalsämne från table d”höten :
musi
509
ken. Petzval prisade folkvisorna, han
nyss hört, och jag uttömde mig i
loford öfver de eldiga ungerska
danserna. Det gick förträffligt, eftersom
vi antagligen voro lika omusikaliska.
Äfven de djärfvaste paradoxer
strandade aldrig på några reella
motsägelser. Det är underligt, hvad det är lätt
att säga något spirituellt om det man
inte begriper. Men finns det en värre
tortyr än att konversera öfver sådant,
som man verkligen är inne i?
Jag har för resten en egendomlig
känsla i närheten af den där
människan. Är det soldatens känsla inför
fiendefis bössmynning ? Det är som en
lätt svindel. Jag känner ibland något
liknande i drömmen, just innan jag
skall falla. Det är inte bara
obehagligt. Det har också sin lockelse.
Inte ett ögonblick släppte jag
Petzval ensam med fröken Bergstråle. När
musiken var uttömd, så gick jag öfver
till de andra sköna konsterna. Jag tog
munnen full af gamla mästare,
kannstöpte i litteraturpolitik, skubbade mig
mot genierna, rörde upp hvirflar af
teaterdamm, med ett ord gjorde mig
så enfaldig som möjligt, allt för att
uttrötta hans vaksamhet och insöfva
honom i säkerhet.
Vi voro redan på återväg upp till
turisthotellet, då jag, midt under ett
krampaktigt försök att vindicera
nobelpriset i litteratur åt en ungrare,
plötsligt klappade Petzval på axeln
och log så fånigt jag kunde:
»Kan ni tänka er, att först när ni
kom hit, så gick jag och trodde, ni var
en rysk spion!»
Petzval såg i marken, men jag
kunde inte upptäcka ett spår af
sinnesrörelse i hans ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
